Men den har också nått våra öppna fysiska mötesplatser.
När DIK för ett tag sedan gjorde en uppföljning av sin rapport om arbetsmiljön på folkbiblioteken, visade det sig att hot och våld blivit en tydlig del av vardagen. 39 procent av de som deltog i enkäten berättar att det förekommit våld de senaste två åren och nära hälften av dessa menar att våldet ökat. I den kontexten, där den sociala oron i samhället så tydligt flyttar in på biblioteket, visar sig åsiktspolariseringens allra fulaste ansikte när den även tar formen av hot och hat. 22 procent av folkbibliotekarierna har upplevt påtryckningar kopplade till medieinköp de senaste två åren. 17 procent upplever att hot kopplade till medieinköp har ökat. Lika stor andel säger att bibliotekens bedömningar har förändrats som en följd av påtryckningarna.
Är delar av bibliotekens urval alltså ett resultat av mer eller mindre direkta hot? Och om vi inte reagerar med avsky när vi läser den här sortens undersökningar, när ska vi då göra det? När skolans undervisningsmaterial också påverkas? Rimligen är ju det nästa steg. Biblioteken är idag starkt försvagade. Besöken minskar kraftigt, samtidigt som politikerna inte står upp för biblioteken som de borde. H-ä-l-f-t-e-n av alla elever saknar idag ett skolbibliotek med bemanning. Det är inte bara ett svek mot barnen, det är naturligtvis också helt fel att gå för ett samhälle som precis har börjat få upp ögonen för vad konspirationsteorier, propaganda och fejkade nyheter kan orsaka för skada. Bakom den problematiska och djupt oroande utvecklingen finns det några andra frågor som pockar på svar. För vem lär oss idag att det är okej att tycka olika? Våra medieflöden gör det oftast inte. Våra allt mer aggrotwittrande politiker gör det inte. Det är inte svårt att finna toppolitiker som uppför sig på ett sätt i sociala medier som aldrig hade varit accepterat i ett klassrum. Men någonstans måste vi ju förstå att det går att hitta lösningar tillsammans. Att det är okej att kompromissa och att det rätta svaret faktiskt kan ligga mittemellan två bergsäkra åsikter. Och självklart måste vi förstå att en diskussion aldrig kommer att leda till resultat om den ena parten hotar, trakasserar, förminskar, förlöjligar eller raljerar. Som människor är vi ett eko av det omgivande samhället, och det omgivande samhället är ett eko av oss. Vi kan titta på utvecklingen med oro, vi kan förfasas av den och vi kan ropa efter lösningar. Men innerst inne vet vi nog svaret. Det börjar alltid med oss själva.