Svensk vård och omsorg genomgick under våren ett verkligt stålbad; att få verksamheter att fungera under Sveriges största pandemi på 50 år.
Utan tidigare erfarenhet och trots de utmaningar som dessa verksamheter ställdes inför, anser nära åtta av tio chefer i Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län att krisen sköttes bra eller mycket bra. Samtliga chefer oavsett arbetsområde, från första linjens chefer hela vägen till de högsta cheferna i länet, är positiva till hur krisen leddes.
Det visar en undersökning genomförd i maj månad bland nära 3 000 vård- och omsorgschefer varav sammanlagt 310 i de fyra norrländska länen.
Även om etiska dilemman är en naturlig del av chefskapet i vård och omsorg intensifieras de självklart under en pandemi. Trots det anser så få som en av tio chefer att stödet i etiska dilemman under våren var sämre än före krisen.
Det är svårt att tolka svaren i denna undersökning på annat sätt än att vård och omsorg i Norrland har väl fungerande chefer med vård- och omsorgspersonal runt om i länen som vill och kan ta ansvar även i den mest krävande av situationer.
Det är självklart för denna kvinnodominerade sektor att sätta lojalitet och professionalitet främst i krisen. Men vad händer sedan? Vad händer med de som sades vara samhällets hjältar när krisen klingat av?
Det som behövs är tillräckligt med resurser. I vården och omsorgen hittar vi de allra största personalgrupperna, de lägsta lönerna och de sämsta arbetsvillkoren för chefer.
För hälften av alla chefer, oavsett typ av vård eller omsorg, är de två främsta utmaningarna: att ha ork efter en så krävande period och tid att arbeta strategiskt igen.
Totalt i landet behövs över en halv miljon medarbetare fram till år 2026. Men trots att den offentligfinansierade välfärden redan före krisen stod inför enorma utmaningar när det gäller kompetensförsörjning ligger tunga besparingskrav på verksamheterna.
Det är dags att det svenska samhället slutar utnyttja kvinnors välvilja och lojalitet till sjuka och gamla och att våra folkvalda politiker tar sitt ansvar.
Vård och omsorg behöver fler, inte färre medarbetare.