Många är med rätta frustrerade över svårigheterna att få tid på sin hälsocentral. Att få vänta i flera veckor på läkartid, eller mötas av budskapet att telefontiderna är slut för dagen om man inte ringt precis klockan åtta på morgonen, har blivit vardag. Det är inte ovanligt att patienter får träffa olika läkare varenda gång. Dessutom är besöken ofta tidspressade och inte sällan blir patienter hänvisade vidare. Sjuka bollas runt och är alltid någon annans ansvar istället för att de blir omhändertagna direkt.
I Norrbotten stoltserar styrande majoriteten med att de sparat pengar – överskottet blev 1,7 miljarder förra året. Men är det verkligen något att stoltsera med? Vad är det som blivit tydligt de senaste åren? Personalbrist. Personalen lämnar sina jobb och deras platser är väldigt svåra att återbesätta. Besparingar som lett till allt tightare scheman, försämrad arbetsmiljö och löner som är alltför låga.
Under decennier har styren av olika färg monterat ner vården och gjort den till en fragmentiserad vårdapparat som inte har patienten i fokus. V menar att det är en konsekvens av uteblivna resurser och felsatsningar. De massiva skattesänkningar som genomförts av högerpartier och socialdemokrater under många år har resulterat i att det nu finns 350 miljarder mindre per år till välfärden än 1990. I takt med att skatterna på de mest förmögna minskat, ökar trycket på lokal- och regionalpolitiker att höja skatten för att slippa skära ner ytterligare. Det är en omvänd fördelningspolitik, där pengar flyttas från allas vår välfärd till ett fåtal redan rika.
Sjukvården ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig, oavsett var du bor och vem du är. Behoven ska styra. Du ska inte behöva lösa en privat försäkring för att får en bra vård. Lösningen är inte att förstatliga sjukvården men för att säkerhetsställa en jämlik vård måste staten ta ett större ansvar Omfördelningen från stat till region och kommun måste öka, och särskild hänsyn ska tas till de som inte får ihop sin ekonomi trots att de redan har bland högsta skatter.
Marknaden har inte lyckats lösa krisen i primärvården. Resurserna har läckt åt fel håll, från den med störst behov, till lätta patienter med litet vårdbehov.