Den svenska gruvnäringen är en viktig del av vår basindustri. Med Sveriges omfattande naturresurser, framstående forskning, ledande företag och kompetenta medarbetare har vi fantastiska förutsättningar att vara en framstående gruvnation. Branschen står för stora exportintäkter och sysselsätter många människor i Sverige.
I dag ser vi en snabb utveckling av ny klimatsmart teknik såsom batterier och förnybar energi. Det förutsätter tillgång till olika slags metaller och mineraler. Genom att ta vara på sina naturresurser har Sverige unika möjligheter att ligga i framkant vad gäller teknikutveckling och klimatsmarta lösningar.
Den här chansen håller dock på att gå Sverige förbi. Svensk gruv- och mineralpolitik har uppenbara brister. Tiderna för att få ett tillstånd är absurda. Den tidigare borgerliga regeringens ambition att utveckla näringen har ersatts med en påfallande passivitet av den nuvarande. Investeringar kan inte fullbordas, arbetstillställen uteblir och nyttan för miljön realiseras inte.
Nu börjar tålamodet hos gruvbranschen tryta. Näringsminister Ibrahim Baylan (S), som brukar tala om minskad byråkrati och kortare ledtider, möter hård kritik för omfattande regelkrångel i gruvnäringen. Nyligen kallade gruvbolagen LKAB och Boliden näringsministern till krismöte för att diskutera de långa tillståndsprocesserna för nyetablering av gruvor och tillstånd för fortsatt verksamhet.
Det kanske tydligaste exemplet är järnmalmsprojektet Kallak, som väntat över sex år på att få tillstånd för sin verksamhet. Frågan har legat på regeringens bord i två och ett halvt år. Gruvområdet Laver är ett annat exempel som fått vänta orimligt länge på beslut. Varför kommer regeringen inte till beslut? Är näringsministerns tal om kortade ledtider och regellättnader bara tomt prat?
Sveriges mineraltillgångar ska nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt, med beaktande av ekologiska, sociala och kulturella dimensioner så att natur- och kulturmiljöer bevaras och utvecklas. Äganderätten är viktig och bör stärkas. Våra hårda miljökrav ska värnas och frågor som rör miljöpåverkan lokalt ska hanteras på lämpligt vis. Samtidigt måste vi arbeta för att gruv- och mineralnäringen även i fortsättningen kan bidra till Sveriges konkurrenskraft. Miljökraven i Sverige är också mer ambitiösa än för motsvarande gruvor i snart sagt vilket annat land som helst.
Regeringens hantering av gruvpolitiken är under all kritik. Ärenden dras i långbänk och regeringen följer inte riksdagens beslut. Mot bakgrund av detta kräver Moderaterna att regeringen snarast agerar för att säkra gruvnäringens fortsatta konkurrenskraft.
Regeringen måste snarast tillgodose riksdagens uppmaning om att ta fram åtgärder i syfte att korta tillståndsprocesserna för gruv- och mineralnäringen. Ett sådant förslag skulle kunna vara att ge en myndighet, exempelvis SGU (Bergsstaten), ansvar för hela tillståndsprocessen, i samråd med andra berörda myndigheter. Ett annat vore att införa lagstadgade tidsgränser för vissa tillståndsprocesser.
2013 tog dåvarande regering fram strategi i syfte att öka konkurrenskraften i svensk gruv- och mineralnäring. Ambition var då att stärka och utveckla näringen. Det ledarskapet saknas nu i regeringen. En ny gruv- och mineralstrategi bör därför arbetas fram.
Staten måste kunna garantera effektiva tillståndsprocesser. Att ärenden förhalas och faller mellan stolarna hos myndigheter minskar intresset för investeringar i Sverige, och i förlängningen förutsättningarna för en bärkraftig gruvindustri. Det är uppenbart att regeringens oförmåga att agera skadat Sveriges rykte som gruvnation.