Sverige har, som få andra länder, ett stort antal välbevarade kyrkor med tillhörande inventarier. De 3 400 kyrkobyggnaderna med sin omgivande miljö är en tillgång inte bara för Svenska kyrkan och dess medlemmar, utan för alla som bor i vårt land. I Luleå stift finns 190 kyrkor som berättar en tusenårig historia. Det är byggnader och miljöer som har varit ovärderliga för dem som gått före oss och som behöver bevaras och kunna brukas av framtida generationer.
Men detta vårt gemensamma arv lever i dag på lånad tid. Det är nu dags för staten att ta sitt fulla ansvar för dess fortlevnad.
När Svenska kyrkan och staten fick förändrade relationer år 2000 kom parterna överens om att kyrkan ska tilldelas så kallad Kyrkoantikvarisk ersättning genom budgetbeslut i riksdagen. Ersättningen ska kompensera Svenska kyrkan för de överkostnader som uppstår vid vård och underhåll och för de begränsningar i nyttjanderätten som kulturmiljölagen medför.
Statskontoret som 1996 beredde frågan föreslog att staten successivt skulle tillföra Svenska kyrkan medel till en nivå om 460 miljoner kronor per år. Detta införande slutfördes 2009. Sedan dess har ingen ytterligare höjning gjorts trots inflation och minskat penningvärde. I dag motsvarar det över 700 miljoner kronor.
Det urholkade penningvärdet innebär alltså en kvarts miljard mindre varje år jämfört med vad statens egen utredning bedömde var rimligt när systemet arbetades fram. Det är ohållbart.
Behoven är stora. Underhållsskulden växer, med risk för skador och mer kostsamma insatser längre fram. Om inte staten tar sitt ansvar riskerar Sveriges största sammanhängande kulturarv, ett kulturarv som tillhör oss alla, att förfalla.
Mot den här bakgrunden har Svenska kyrkan tagit fram ett konkret och hållbart förslag:
- Höj den kyrkoantikvariska ersättningen successivt från dagens nivå på 460 miljoner till 700 miljoner kronor år 2027. Det innebär att ersättningen i praktiken återställs till dess ursprungliga värde. För att höjningen ska kunna göras på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt föreslår vi att det görs i en trappa där 80 miljoner årligen tillförs anslaget under en treårsperiod med start 2025. En sådan höjning motsvarar 2 promille av reformutrymmet i den återhållsamma statsbudgeten för 2024. Att det skulle saknas pengar håller därför inte som motargument. Det som krävs är politisk vilja.
- Inflationsskydda anslaget från och med 2028 genom att det uppräknas årligen med t.ex. konsumentprisindex. Så kan vi undvika att det på nytt uppstår en sådan urholkning som har skapat dagens allvarliga läge.
Vår bild är att det sedan länge finns ett brett och genuint intresse för det kyrkliga kulturarvet bland riksdagens partier. Men trots det har ersättningen succesivt urholkats till dagens ohållbara nivå.
Det kyrkliga kulturarvet är ett gemensamt ansvar. Ett ansvar också för varje enskild riksdagsledamot – det handlar om kyrkobyggnaderna i den egna valkretsen. Den här gången får det inte stanna vid vackra ord. Nu är tid att agera.