I slutet av 1950-talet hade nästan 100 procent av Sveriges befolkning karies. Därefter har en fantastisk utveckling skett. Vuxna svenskars tandhälsa anses idag vara bland de bästa i världen. En undersökning från Folkhälsomyndigheten visar att 78 procent av svenskarna upplever tandhälsan vara god. Framför allt har våra munnar mått allt bättre sedan fluortandkrämen introducerades på 60-talet. Men frågan är hur länge denna framgångssaga ska fortsätta, framtiden utspelar sig inte i historieböckerna.
Ett orosmoln är hur socioekonomiska faktorer påverkar tandhälsan. Under perioden 2018–2019 besökte endast 52 procent av personer med mycket låga inkomster tandvården. Motsvarande siffra för de med mycket höga inkomster var 82 procent. Ett annat orosmoln rör den äldre befolkningen. Tidigare siffror från Kantar Sifo visar att 150 000 pensionärer avstod från att söka vård, trots tandvårdsbehov, på grund av ekonomiska skäl.
Ett tandläkarbesök kan både laga hål men också gräva djupa hål i plånboken. Så tänkte politikerna inte att det skulle vara när propositionen till tandvårdslagen skrevs för 35 år sedan.. Målet var då att skapa lika möjligheter för alla vuxna att få god tandvård till överkomlig avgift. Oavsett om den gavs av folktandvården eller av privata vårdgivare. Så är det inte i dag.
Sedan 1999 gäller fri prissättning för såväl privat som offentlig tandvård. Tandläkaren bestämmer själv hur mycket olika behandlingar kostar. Och det kan skilja tusenlappar för samma behandling hos olika tandläkare, vilket framgår av tandpriskollen.se. Om tandläkaren tar högre pris än enligt referenslistan får patienten betalar hela mellanskillnaden. Sedan lång tid tillbaka står patienten för merparten av tandvårdskostnaderna. Och det märks.
För det är vanligare att avstå från tandvård av ekonomiska skäl än från annan hälso- och sjukvård. Sjukvården tillgodoser efter behov, tandvården efter störst plånbok. Och detta sker trots vetskapen om sambandet mellan dålig tandhälsa och allmänhälsa. Men så länge som tandvårdslagen inte förs in i hälso- och sjukvårdslagen, finns heller ingen helhetssyn om kroppen och patienten. Det har man däremot i våra nordiska grannländer.
I 2021 års utredning ”När behovet får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik hälsa” konstateras, att tillgången till tandvård knappast blivit mer jämlik över landet efter den senaste reformen 2008. Tandvårdsundersökningar utan åtgärder ökar samtidigt som köerna och tillgängligheten till tandvård försämrats i stora delar av landet. Ändå läggs inga förslag om att tandvården ska ingå i ett högkostnadsskydd likt det i hälso- och sjukvården. Inget sägs heller om hur en god tandvård ska erbjudas äldre personer som har hemtjänst eller som bor på ett äldreboende. Trots att munhälsan är särskilt utsatt när äldre personer går mot ett ökat omsorgsberoende.
Socialstyrelsen har som målsättning att tandvården ska vara ”kunskapsbaserad och ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid.” Men inte ett ord om att tandvården ska vara ekonomiskt överkomlig så att alla kan behålla en god tandhälsa hela livet ut. Politikerna har i decennier varit ointresserade av att sluta gapet mellan patientavgifterna för tandvård och sjukvård. Men nu är det hög tid att tänka om. Drygt två miljoner pensionärer som går till valurnorna 11 september vill ha besked om var politikerna står i denna fråga. Kanske finns det anledning att därefter fira Internationella munhälsodagen den 10 september.