Vi tar avstånd från Rysslands alltmer aggressiva attityd mot främst Ukraina, men även mot andra stater från före detta Sovjetunionen. Den rätt rysk sida anser sig ha strider mot internationell rätt. Som en följd av detta avskyvärda ruppträdande sägs allt oftare och alltmer högljutt att Sverige av säkerhetspolitiska skäl måste närma sig Nato.
Vems säkerhet är det man syftar på? I debatten förefaller säkerhet handla om militär säkerhet. Inget av de Nato-kramande partierna tycks vilja kännas vid vad partierna varit överens om i fråga om målen för säkerhetspolitiken. Man har varit ense om att den ska värna medborgarnas liv och hälsa, värna samhällets funktionalitet, värna vår förmåga att upprätthålla de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Vid utformningen har man varit överens om att politiken måste tillgodose krav på mänsklig säkerhet, alltså inte enbart en militär sådan.
I den svenska säkerhetspolitiska debatten handlar det om den militära säkerheten. Mer vapen och anslutning till Nato, lyder receptet från visst håll. Inget parti talar om den del av säkerhetspolitiken som syftar till att motverka och minska spänningar ock förhindra att krigshandlingar uppstår. Inte heller diskuteras huruvida militära säkerhetsåtgärder kan tänkas motverka mänsklig säkerhet.
Det ryska uppträdandet bottnar, inte minst, i rädsla för Nato:s utvidgning till en eller flera länder. Det handlar alltså om en provokation enligt ryska ögon eller åtminstone Putinögon. Putin ser inte en ukrainsk Nato-anslutning som enbart en del i Ukrainas försvarspolitik utan främst som ett hot mot Ryssland. Vad talar för att en svensk och finsk Nato-anslutning inte ses på samma sätt. Knappast någonting. Att vissa partier vill att Sverige ska delta i denna provokation är för oss svårt att förstå och särskilt i det spända läge. Vi frågar oss om provokation kan öka risken för krig.
De flesta svenskar vill att Sverige ska ha ett försvar. Detta får emellertid inte ses som liktydigt med tilltron till vapen och medlemskap i kärnvapenorganisation som medel för bevarande av friheten. Varför belyses inte denna, enligt oss, självklara och viktiga skillnad?
Få torde förneka att alliansfriheten tjänat Sverige och kan ses som en förklaring till över 200 år utan krig. Nu står vägvalet mellan medlemskap i Nato och alliansfriheten. Avskräcker ett medlemskap Ryssland eller ökar det hotet mot Sverige?
Svaret ligger i skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Den senare består även av diplomati, samhällskontakter och personutbyte och bistånd och handel.
Det finns säkerhetsexperter, som hävdar att medlemskap knappast ökar den avskräckande effekten, men skulle innebära politisk konflikt med Ryssland. Till detta kommer att Sverige skulle förlora sitt förtroende i arbetet för internationellt kärnvapenförbud och att Sverige godtar Nato:s kärnvapenpolitik.
I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning, visa att man vill arbeta fredsskapande. Arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN och underteckna FN:s resolution om förbud mot kärnvapen. Men denna väg tycks för flera partier vara oframkomlig – man har inte tänkt tanken att vägen finns, och ännu värre man ser inte vart vägarna leder.