Nu går det fort utför för svensk gruvnäring med hela dess värdekedja. Något måste göras, innan det är för sent.
Ingen gruva har startat i Sverige sedan 2012. På myren utanför Kaunisvaara i Pajala kommun, den kommun där jag är uppvuxen och grundutbildad i, startade Northland Resources AB en järnmalmsgruva. Nya ägaren, Kaunis Iron AB, kunde förra året till bygdens och regionens stora glädje, äntligen återinviga en fungerande gruvverksamhet – efter att ha förvärvat den av konkursförvaltaren för kaffepengar.
Regeringen har genom sin passivitet och oförmåga allvarligt försämrat Sveriges position som en av Europas ledande gruvnationer. Den före detta ordföranden i gruvarbetarnas eget fackförbund IF Metall, Sveriges statsminister Stefan Löfven, har sedan år 2014 valt att dela regeringsmakten med Miljöpartiet och därmed kasta svensk gruvnäring under bussen.
Prövningsprocessen har gått i baklås och avstannat. Ärenden med överklagade och hänskjutna ansökningar om bearbetningskoncessioner ligger till sig år efter år. HFD:s dom i Norra Kärr-målet (mål nr 2047-14) kom för tre år sedan och ändrade, över en natt, förutsättningarna för tillståndsprövning av svensk gruvverksamhet på ett oförutsebart och genomgripande sätt.
Bland de fem ärenden som samlar damm på regeringens bord finns det principiellt viktiga Laver-ärendet. Det är Bolidens ansökan om en kopparfyndighet, i paritet med Aitik. Även detta ärende - oavsett utgången i regeringens beslut – kommer sannolikt att överklagas till HFD, på grund av dess prejudicerande värde och det akuta behovet av ett förutsebart rättsläge. En sådan eventuell prövning fördröjs och förlängs givetvis, för varje dag regeringen inte avgör ärendet.
Det är inte bara regeringen som suttit med armarna i kors. Att gruvbranschen valde att inte ta fighten, när de medialt välbevakade opinionsbildande aktiviteterna somrarna 2012 - 13 pågick, är ett kommunikationsstrategiskt misstag av historiska proportioner. Gruvbranschen såg inte att fajten pågick eller valde att inte smutsa ner sig med den.
För några som inte låg på latsidan, utan tvärtom var drivande och sannolikt avgörande i att driva och bygga den växande opinionen, var en sfär av intressen med nära och starka kopplingar till MP. Organisationer som bland andra Fältbiologerna, Svenska naturskyddsföreningen och Grön ungdom drev vad som, genom medias försorg, speglades som en gräsrotsrörelse med samiska och antikoloniala förtecken.
Alla blev tagna på sängen över HFD:s lika oväntade som långtgående praxisändring. Men vid tidpunkten för domen var olyckan redan framme. Socialdemokraterna hade i sin iver att greppa regeringsmakten 2014 släppt in MP i regeringen. Och resten är historia. Sedan dess har gruvmotståndarnas förlängda arm i regeringskansliet, MP, fungerat som en effektiv bromskloss för varje ansats att främja en svensk industriell paradgren; bearbetning av mineral och metall.
Vad ska vi göra för att bryta dödläget? Några lågt hängande frukter är förslag som:
Regeringen kan låta utreda och göra en genomgripande översyn och modernisering av minerallagen. Sverige behöver en reform som bl a beaktar Sveriges folkrättsliga åtaganden gentemot det samiska folket och den internationella diskussionen om konceptet ”social license to mine”, nämligen den berörda befolkningens acceptans för en gruva utan att befästa NIMBY, Not in my backyard-fenomenet som är det allt överskuggande när det kommer till prospektering och gruvdrift.
Koncentrera prövningen enligt 3-4 kap miljöbalken om de svåra avvägningarna mellan motstående markanvändningsanspråk till en länsstyrelse istället för dagens 21. Förslagsvis till en av de länsstyrelser som klarar av prövningen, nämligen den i Västerbotten. Länsstyrelsen i mitt hemlän i Norrbotten har diskvalificerat sig själva. Regeringen har äntligen bett länsstyrelsen göra sitt jobb och avge ett yttrande på det sätt miljöbalken föreskriver (vi kan kalla regeringens näsknäpp för Lex Kallak). Synd, bara att det tog regeringen fyra år att komma till skott.
Riksdagsledamöter av alla politiska kulörer kan sluta sprida desinformation och fake news med braskande och felaktiga påståenden om att rädda Vättern från ”gruvan” eller tala om ”gruvboomen på Österlen”. Om inte riksdagsledamöter kan vara sansade och balanserade i komplexa & känslosamma frågor, varför ska då andra opinionsbildare och medborgare anstränga sig att hålla sig till fakta och verklighet?