Enligt Läkarförbundets uträkningar behövs närmast en dubblering av antalet distriktsläkare i Norrbotten. Idag har regionen 2 192 invånare per läkare. Behovet av fler läkare är akut.
I dag finns det läkare som finansieras genom en nationell taxa, men med egna patienter och med stor individuell frihet. Det är liknande småskaliga mottagningar som ofta lyfts fram som ett föredöme och många patienter uppskattar den personliga kontakten. Nu föreslår en statlig utredning att dessa, ofta egenföretagande läkare, ska avvecklas.
Intentionen i utredningen ”Uppdrag att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd är god – göra vården mer jämlik. Det är en väsentlig sämre tillgänglighet till vård i glesbygden och särskilt för äldre. Även om tekniska framsteg har underlättat distanskontakter behöver läkare fortfarande kunna lyssna på ett hjärta eller titta ned i halsen. Tyvärr landar utredningen fel i att Lagen om läkarvårdsersättning (LOL) ska avskaffas, vilket bland annat innebär ett avskaffande av glesbygdsläkare.
Regioner upplever sig länge ha haft problem med konkurrensen och upplevt det svårt att kunna kontrollera läkarna på samma sätt som regiondrivna vårdcentralerna. Utgångspunkten för regionernas tankemodell är att alla vårdcentraler ska vara samma och alla ska ha samma vårdutbud. Det ger i teorin mindre administration, men det tar inte hänsyn till den verkligheten där många lokala glesbygdsläkare riskerar att försvinna.
Utöver att lägga ned alla fria läkare som följt familjer under lång tid innebär också utredningen att alla specialistläkare som arbetar på nationella taxan ska avskaffas. Detta är ett särskilt hårt slag mot patienter inom psykiatrin där många patienter har svårt att anpassa sig till stora vårdenheters strukturer och bristande tillgänglighet. Verkligheten är att många patienters direktkontakt med sin specialistläkare försvinner när alla ska jobba likadant i regionens givna mallar.
Vi måste vara ärliga med målkonflikterna i svensk sjukvård. Det går inte ha den bästa specialistvården i varje region och därmed kommer vi som patienter behöva resa mer, för god vård i tid. Men det bör inte gälla våra husläkare som tvärtom ska vara mycket tillgängliga och helst ha god kännedom om sina patienter. Den statliga utredningen gör det bästa till det godas fiende.
I dag arbetar många fristående läkare i storstäderna, varför man bör rikta en del av dagens glesbygdsstöd till att särskilt finansiera byläkarna. Regeringen bör därför med hänsyn till Tidöavtalets särskilda satsning på glesbygdsvård slänga utredningsförslaget och tvärtom öppna för särskilda statligt finansierade glesbygdsläkare.
Läkare på nationella taxan har både hög produktivitet med många besök per specialist och hög kontinuitet. Det är små kostnadseffektiva enheter med hög flexibilitet och självbestämmande för personal. Det har även visat sig vara ett bra sätt att få äldre läkare att kunna verka längre när det finns alternativ till regionens större vårdenheter.
Sverige befinner sig i ett läge där vi har allt fler läkare, men som träffar allt färre patienter. Därför behöver vi förstärka de läkare som träffar flest patienter även om det skulle skava lite hos någon regionbyråkrat.