Inför livsmedelskedjans Lidls etablering i Luleå ”blåser det upp till priskrig” bland handlare, rapporterar Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten. Jag hoppas innerligt att detta är förhastade slutsatser. För inte har vi väl redan klarat av klimatkrisen och Coronaviruset?
Det senare har väckt mångas förståelse för vikten av att Sverige har en egen matproduktion, mot bakgrund av risken för uteblivna transporter från andra länder, eller att andra kedjor i livsmedelsproduktionen bryts. Sverige är i dag ett mycket importberoende land vad gäller livsmedel, och har en självförsörjningsgrad på cirka 50 procent.
Jordbruket i Sverige och Norrbotten är erkänt hållbart, inte minst ur klimat- och miljösynpunkt, men även ur andra aspekter. Dit hör Sveriges unika låga antibiotikaanvändning där vi för tionde året i rad är bäst inom EU vad gäller att ha välmående och friska djur. Men att hålla god standard på miljö- och djurvälfärd kostar. Dessvärre har vi i Norrbotten en trend där dessa hållbara jordbruk läggs ned på grund av bristande lönsamhet. Det är inte lätt att konkurrera i pris med importerade produkter som tagits fram med betydligt lägre krav.
Samtidigt har glädjande nog många konsumenter fått upp ögonen för betydelsen av ett hållbart och lokalt jordbruk, vilket särskilt märks i det ökade intresset för att handla direkt från bonden. Det stora flertalet köper ändå sin mat i livsmedelsbutiker, och där har en hel del handlare har varit duktiga på att lyfta fram det lokala utbudet i skyltning. Hur ska man då förstå att det lokala jordbruket ändå inte får lönsamhet i företagen, efterfrågan till trots?
En del av förklaringen finner vi i hur konsumenternas pengar för livsmedlen fördelas. När vi handlar livsmedel i butik så hamnar endast 9 procent av köpesumman hos den svenska bonden. Staten tar 11 procent, i moms. En betydligt större del av pengarna stannar hos handlaren och grossisten, 32 procent. Det är också en stor del, 36 procent, som går till import, det vill säga till bönder och industri i andra länder.
Intressant i sammanhanget är också att endast 12 procent av svenskens hushållsinkomst läggs på inköp av livsmedel. Sedan 2010 har den disponibla inkomsten ökat med 8 procent realt. Samtidigt har andelen av inkomsten som går till livsmedel varit konstant.
För att vi ska kunna ha kvar en hållbar och trygg matförsörjning i Norrbotten och Sverige måste de här siffrorna börja se radikalt annorlunda ut. Att starta ett priskrig är inte rätt väg att gå.