Den svenska tandvården står inför ett generationsskifte. De största åldersgrupperna bland tandläkare är mellan 55 och 64 år och för många väntar pension inom något eller några år. Samtidigt ökar söktrycket på tandvården eftersom befolkningen växer på många håll i landet.

Utanför de största städerna ökar dock inte befolkningen, men medarbetare i tandvården går fortfarande i pension. Ekvationen blir därför ohållbar på många håll. Allt färre medarbetare i tandvården ska alltså ta hand om fler, och då framför allt äldre, som oftast har störst besvär med munhälsan.

I Socialstyrelsens Nationella planeringsstöd 2019 – som bedömer tillgång och efterfrågan legitimerad personal i tandvården och hälso- och sjukvården – framgår att endast två regioner har balans mellan tillgång och efterfrågan på tandläkare. Det är Region Uppsala och Västra Götalandsregionen. I övriga är det efterfrågan på både allmäntandläkare och specialister.

Region Norrbotten är inget undantag. SVT Nyheter rapporterade i december förra året att många orter i Norrbotten stoppat möjligheten att nyteckna så kallade tandvårdsavtal med Folktandvården. Tandvården tvingas fokusera på barn och unga med akuta besvär och att som vuxen boka in en undersökning är enligt inslaget ”bara att glömma” på vissa håll.

Den privata och offentligt drivna har arbetat sida vid sida i decennier och många gånger avlastat varandra. Men den privata tandvården står inför samma utmaningar som den offentliga. Kanske till och med i ännu större utsträckning eftersom privata vårdgivare sannolikt inte får kompensation för den så kallade vårdmomsen, som är ett momspåslag på 25 procent för hyrpersonal och konsulter i vården.

Vårdmomsen påverkar både tandvården och hälso- och sjukvården, men inte de enheter som drivs i offentlig regi. De tillåts dra av momsen och förlorarna är i slutändan de privata vårdgivarnas hundratusentals patienter.

Regeringen och samarbetspartierna har tagit frågan på allvar och i höstbudgeten ingår statsbidrag om 210 miljoner kronor per år i tre år för att underlätta för privata vårdgivare. Men resurserna är inte tillräckliga samtidigt som de statliga medlen sannolikt inte fördelas till den privata tandvården.

Specialistkonsulter är centrala för tandvården. Framförallt hos vårdgivare utanför de större städerna som anlitar dem enskilda dagar för att svara upp mot den vård som behövs. Risken är därför att tandläkarbristen accelererar ytterligare och att väntetiderna blir ännu längre. Framför allt på mindre orter.

I andra branscher är det självklart att alla aktörer arbetar efter samma spelregler, men vården sticker ut som en bransch där förutsättningarna styrs av om det är en privat eller offentlig huvudman. En vårdmoms som slår ensidigt mot privata aktörer riskerar att slå ut vårdgivare och minska tillgången på vård.

Nu är det viktigt att Region Norrbotten säkrar de statliga medlen, att fördelningen blir rättvis och att den också kommer tandvården till del.