Inom näringslivet jobbar vi efter ett antal oskrivna regler där en av dessa är att aldrig prata illa om våra konkurrenter. Våra branschkollegor förtjänar den respekten och dessutom är det upp till oss själva att vara så attraktiva för kunder så man väljer våra varor och tjänster framför deras. Våra kunder är fullt kapabla att själv välja vem man vill ha en affärsrelation med utan att vi förminskar eller klagar på våra konkurrenter. Det skulle tvärt om bara få oss att framstå som småaktiga mobbare som ingen ville ha med att göra.
Politik och näringsliv är inte samma sak men vi har samma ”kunder”, det vill säga vanliga människor, oavsett jag ska sälja varor i en butik, en teknisk uppfinning eller mitt partis åsikter.
Jag har en enorm respekt för politikeryrket där man behöver vara väldigt allmänbildad, bred och djup i sin kompetens och dessutom behöva parera och navigera i ett landskap av oliktänkande människor. Lägg till detta att varje beslut man tar möts av en skara människor som ropar att det var fel beslut. Det måste vara en otroligt tröttsam miljö.
Men, det finns en del av politiken som får mig att tappa sinnet lite, och det är den eviga pajkastningen och påhoppen. Varför tror många av våra kloka folkvalda politiker att det gäller helt andra spelregler för deras ”kunder” än för näringslivets kunder? Varför tycker man det är okej att vara respektlös och angripa andra personer och deras åsikter på det sätt man faktiskt gör?
Det ska klagas, det ska attackeras, det ska visas total oförståelse för andras åsikter etcetera. Någon gång måste man väl rimligen tycka att andra har en poäng i det man säger och bestämmer. Någon gång måste man väl tycka att man kan lära av kloka argument från sina konkurrenter. Och är det inte så kan man väl ändå visa den respekten att man bemöter dem på något annat sätt än att kasta paj.
Redan i förskolan lär vi våra barn om värdegrund. Vi lär barnen att alla har lika värde, att man ska känna sig respekterad och lyssnad på, att man inte mobbar varandra, att man inte kränker andras åsikter och att olikheter är en tillgång. Skulle våra barn agera på samma sätt som många av våra politiker så skulle det bli både föräldramöten och kvarsittning.
Jag är väl medveten om att denna eviga pajkastning många gånger är en taktik för att synas, för att ta plats och för att positionera sig själv och sitt parti, allt för att fiska efter röster. Media gillar motsättningar så ju mer man gapar och ju större pajer man kastar desto mer utrymme får man. På detta sätt kan man uppenbarligen locka väljare, för var det inte så skulle nog ingen heller agera på det sättet.
Jag påstår dock att man missar en stor skara kloka väljare som vill ha en respektfull och nyanserad debatt. Vi vill ha ledare och företrädare som har förmågan att lyssna på andras argument och respektfullt sortera i dessa åsikter för att bygga en bra politik. En politiker som kan erkänna att man har fel och som kan hylla oliktänkande utan att för den skull avvika från sin egen linje. Den sortens politiker skulle jag få stort förtroende för.
Du kanske tycker att jag drar alla över en kam nu och det gör jag också. Visst finns det många kloka politiker som gör ett fantastiskt jobb men de drunknar i bruset där de mest högljudda tar uppmärksamheten.
Så, kära politiker, dämpa dig, dra in armbågarna, ge respekt. Om du gör det så lovar vi att lyssna på dig och din ideologi. Det är detta som vägleder oss i det kommande valet.