Nej, Elenius, kyrkstaden Gammelstad blir inte historiskt mångkulturell enbart därför att den existerar i en mångkulturell region. Om ”mångkultur” hanteras så slappt att det betyder allt och ingenting är det oanvändbart som vetenskaplig kategori. Det är ren vilja, ideologisk reflex avsedd för politiskt dagsbruk, troligen för det Elenius kallar ”symbolisk representation”. Ett gelatinord som fyller vilken form ni vill, som låter vad som helst bevisas av vad som helst. Gör tankeexperimentet på valfritt kulturarv, det finns alltid mångkulturella inslag som kan ge det status av ”symbolisk representation”.
Elenius hanterar historiska grundfakta godtyckligt i syfte att skapa en ny normativitet och dagspraktik. Det är tjänande vetenskap, allt annat än förutsättningslös, den håller moralisk oförvitligheten framför sig som en sköld och omöjliggör den kritiska diskussionen. Vem kan ifrågasätta mångkultur utan att misstänkas för svenskchauvinism? Alltså blir Elenius indignerat mångordig, ja aningen tjatig och halkar förbi kärnan: Gammelstads säregenhet som en sammansmältning mellan statlig makt och lokal bondeklass över århundradena. Dessutom tror han att jag ser det som önskvärt. Det är ett sakförhållande. Elenius anklagar mig för att se isolerat på kyrkstadens karaktär, men titeln på hans bok är faktiskt ”den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad”. Inte den mångkulturella socknen, inte Norrbotten, utan just ”kyrkstaden”.
Jag skriver inte om historia för att framhålla idealitet. Självklart finns mångkulturella inslag i Gammelstad, det finns i alla samhällen utom på mycket isolerade öar, och troligtvis även där. Men historisk vetenskap ska se djupare än till ideal, gamla eller nya, sympatiska eller osympatiska. Konstruktionen av det förflutna behöver armlängds avstånd till en pockande samtids slagord, vetenskap är aldrig betjänt av homeopatiskt utspädda begrepp.