Det råder stor enighet om att Norrland är viktigt för att hela Sverige ska fungera. Därtill ska läggas Nordkalottens stora och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA.
Jag ser med tacksamhet ofta tillbaka på de år jag hade förmånen att tjänstgöra som bataljonschef vid Lapplands Jägarregemente. Det var under den tid då försvaret ännu inte hade stämplats som ”särintresse” och drabbats av politiska yxhugg. Framför allt var det tiden innan de politiska beslut som gjorde att det civila försvaret avvecklades helt.
Nu svänger pendeln tillbaka. Vi har en ny politisk insikt om att friheten är värd att försvara och att befolkningen måste värnas vid kris och i krig genom ett uthålligt och väloljat civilt försvar.
NATO-medlemskapet ställer nya och hårda krav på civilsamhällets stöd till militära operationer. Det kommer inte att innebära att vi kan överlåta skydd åt någon annan. De enskilda ländernas egen motståndskraft är centralt för samarbetet.
Vad innebär då NATO-medlemskapet för norra Sverige?
Vi måste ha beredskap att ta emot och understödja svenska och internationella förband under insats i Finland och Nordnorge. Vi måste säkerställa förbindelser genom norra halvan av Sverige vilket blir till en stor utmaning med cirka tio passager över större älvar i ett begränsat väg- och järnvägsnät. Hamnar, vägar och järnvägar måste rustas upp och broar byggas.
Vår sjukvårds förmåga måste få ett lyft då vi ska ha kapacitet att ta emot, vårda och vidaretransportera svårt skadade och sjuka i stort antal. Vi måste vara beredda att vid ett angrepp ta emot och härbärgera evakuerade från norra Finland. Kommunikation, mat och värme måste säkerställas.
Att bygga upp ett civilt försvar i Norrland är ett omfattande och krävande uppdrag för alla ansvariga. Inte minst gäller det för samordningen mellan militärt och civilt försvar. Chefen för det Norra civilområdet, landshövdingen Lotta Finstorp, förefaller ha tagit ledartröjan i detta arbete, vilket är utmärkt.
Tiden är nu knapp och målen är höga. Risken för resursläckage och bristande kontroll är uppenbar. För att undvika detta måste vissa förändringar göras.
- Det krävs ett hållbart ledningsstöd med aktuella lägesbilder över risker, sårbarheter, kritiska beroenden med mera, med hjälp av moderna digitala verktyg för sömlös samverkan mellan aktörer. Att man, som nu, träffas för att jämföra lägesbilder, är ohållbart. Lägesbilder ska alltid vara gemensamma och uppdaterade.
- Det krävs att ansvarsfördelningen görs glasklar, med mätbara och spårbara krav. Vi har sett otaliga kriser, särskilt när det gäller infrastruktur, där aktörer skyller på varandra. Med tydliga kravspecifikationer undviker vi detta.
- Förmågeuppbyggnad och förmågeutnyttjande måste gå hand i hand. Utvärdering och uppföljning, såväl ekonomisk som verksamhetsmässig, måste vara optimal. Det är skyndsamt att börja arbeta med kvalitetssäkrade träffbilder mot faktiska behov vid nyttjande av allmänna medel.
Görs detta så finns det hopp om att norra Sverige får tillbaka den säkerhet som politiker schabblade bort för 25 år sedan.