Jag sa upp mig från min tjänst på akutmottagningen i Sunderbyn för cirka tre månader sen – jag var enormt trött och slut och kände att jag måste göra. Det landade i en uppsägning, dels för att arbetssituationen såg förfärlig ut och för att jag höll på att gå in i väggen med både heltidsarbete, studier och engagemanget i sjuksköterskeupproret. Jag mådde riktigt dålig och var orolig för min egen hälsa. Jag tänkte att det bästa skulle vara att börja arbeta som bemanningssjuksköterska och lämna allt annat som jag är engagerad i. Dels för att få högre lön men också för att få mer återhämtning.
I och med min uppsägning kom också alla tankar om framtiden. Vad vill jag göra? Vart vill jag arbeta? Vilken specialistsjuksköterskeutbildning ska jag välja framöver? Ska jag fortsätta vara anställd på region Norrbotten eller bli bemanningssjuksköterska? All opinionsbildning och förändringsarbete jag gjort, vem ska fortsätta vara den där “jobbiga” opinionsbildaren som aldrig håller tyst? Samtidigt med alla mina tankar om framtiden blev jag nominerad till Årets norrbottning.
Resultatet av min uppsägning blev att jag stoppade ner näven i byxfickan. Jag skämdes och kände inte igen mig själv. Jag hamnade i ett vägskäl. Mina tre månaders uppsägningstid var snart över. Jag måste bestämma mig för att sälja min själ eller fortsätta vara mig själv. För några dagar sedan när jag pratade med min kollega/mentor etsade sig något fast i mitt huvud. "Var som du är och låt ingen ändra på dig. Inte ens regionen."
I grunden är jag emot bemanningsföretag – jag anser att skattepengar ska gå till vården, patienterna, löner och förmåner till oss anställda och inte till privata företag. Samtidigt som jag har all förståelse för att mina kollegor väljer att arbeta som bemanningssjuksköterskor för att överhuvudtaget orka arbeta.
Men om jag också börjar som bemanningssjuksköterska, hur ska vården någonsin förbättras om vi en efter en väljer att ge upp? Att ta det steget skulle gå emot mina grundvärderingar och jag skulle sälja min själ.
Därför har jag valt att ta tillbaka min uppsägning och fortsätter på akutmottagningen i Sunderbyn. Min knutna näve ska inte vara gömd i byxfickan. Den ska upp i luften och damma ner i regionpolitikernas mötesbord, med en jävla kraft.