Många tror att när vi köper Fairtrade-märkta produkter, går en stor del direkt till de fattiga producenterna. Sanningen är dock att endast en bråkdel av intäkterna når dessa individer.
I skuggan av Faritrade finner vi stora organisationer som LO och Svenska kyrkan, som äger 50 procent var av Fairtrade. De drar in miljontals kronor i vinst varje år. Efter diverse avdrag. Inklusive utsläppsrätter i enlighet med Agenda 2030, blir det inte mycket kvar för de faktiska jordbrukarna.
Förespråkare av Fairtrade lyfter ofta fram bilder av glada bönder som stolt håller upp sina produkter-en romantiserad bild som kan vara vilseledande. Kommuner som Luleå stödjer Faritrade genom avtal där det ofta inte finns alternativa leverantörer. Många menar att detta är ett steg mot en mer rättvis världshandel.
Men bilden av Fairtrade som en hjälporganisation bör ifrågasättas. För det första är produkterna dyra. Fairtrade-kaffe kostar dubbelt så mycket som icke-certifierat kaffe.
För det andra gynnar Fairtrade ofta stora jordbruk, medan småskaliga producenter hamnar i skymundan. Dessutom har antalet Faritrade-certifierade kommuner minskat, vilket pekar på en växande skepticism. Trots att Fairtrade är ansluten till Agenda 2030, ser vi exempel där varor transporteras med fossila bränslen – en klar motsägelse till deras klimatåtaganden.
En jämförelse av inköp av kaffe till ett äldreboende i Luleå visar att det betydligt dyrare att välja Fairtrade. Vilket knappast är kostnadseffektivt, något som kommuner borde prioritera.
Dags att för Luleå kommun, och andra kommuner, att ifrågasatta sina avtal med Fairtrade. Snarare är att blint stödja en organisation på grund av dess marknadsföring, bör vi granska verkligheten bakom varje köp och verkligen stödja dem som behöver det mest.