Replik till "Först statens mark - vilket blir nästa steg".
När väl Högsta domstolens dom i Girjasmålet förkunnades i januari 2022 där Girjas fick bifall för sin talan blev uppenbart att gällande rennäringslag måste revideras. Den parlamentariska renmarksutredningen tillsattes, med bland annat uppdraget föreslå justering av gällande rennäringslag från 1971 i enlighet med rättspraxis.
Domen i Girjasmålet och senare renmarksutredningens arbete har tydligen förorsakat både chockvågor och en tilltagande faktaresistens i vissa segment i det svenska samhället. En exempel på detta är en debattartikel i Norrbottens-Kuriren den 4 mars 2024 med rubriken ”Först statens mark-vilket blir nästa steg.” Artikel är undertecknad av LRF förbundsordförande Palle Borgström, med flera.
I artikelns ingress uppmanar LRF politiker och regering att ta sitt ansvar och ta ställning för äganderätten. Så långt har jag inga problem att hänga med och med enfas hålla med om äganderätten okränkbarhet, som för övrigt är garanterad i grundlagen, dessutom utgår jag att LRF i sin tur håller med om att rättsstatens principer självklart skall respekteras till fullo i de pågående lagstiftnings arbetet.
Det är lite märklig att LRF blundar för det faktum att man själv indirekt tillsammans med en bred majoritet i riksdagen, mer eller mindre slutligen tvingade Girjas sameby att stämma den svenska staten om bättre rätt till jakt och fiske. Småviltsjaktreformen som riksdagen beslutade om 1993 tillkom utan formella konsultationer med rättsinnehavarna, det vill säga samebyarna och dessutom under ljusskygga former där samebyarna medvetet hölls utanför hela lagstiftningsprocessen. Från samisk sida har man sedan den första renbeteslagen 1886 fått erfara att staten inledningsvis tog över förvaltningen jakten och fisket med motivet att samerna inte var kapabla att hantera sina egna angelägenheter.
Spiken i kistan var beslut i riksdagen 1993 om den fria småviltsjakten. Huvudargumentet för beslutet av att man presumerande att staten i egenskap av markägare även ägde jakt och fiskerätt, medan samernas jakt- och fiskerätt bara var en bruksrätt underställd markägarens, det vill säga staten.
Av gammal och ohejdad vana brukar marken framförallt ovan odlingsgränsen (1867) benämnas som statens mark i mer officiella sammanhang. Man bör i detta sammanhang vara medveten om begreppet ”statens mark” är ett förvaltningsrättsligt begrepp och inte en fastighetsrättslig benämning.
Smaka hellre på legala och korrekta benämningen ”mark som står under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen”, .Marken ovan odlingsgränsen är med undantag av lagfarna fastigheter som tillkommit i samband med avvittringen i skiftet mellan 1800 och 1900-talet inte lagfarna.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts är lite ironiskt att det självägande böndernas organisation RLF i kollektivistisk anda och i allmänna ordalag hävdar att hela svenska folket tillsammans äger marken och därmed skall ha tillgång till densamma. Varför den självägande bonderörelsen nu propagerar för att samernas jakt- och fiskerätt ska konfiskeras, alternativt socialiseras eller exproprieras, saknar både logik och rationalitet, men åsidosätter man rättsstatens principer är detta förstås möjligt.
Sedan renmarksutredningen startade sitt arbete 2022 har utredning och framförallt ordförande Eric M Runesson, fått utstå mycket spott och spe, dessutom har de sakkunniga riksdagsmännen i kommittén tid efter annan kastat sten i glashus, genom att underhand sprida arbetsdokument och desinformation.
När LRF till och med spekulerar att det finns inget i renmarksutredningens arbete som garanterar att nästa steg inte innebär att jakt och fiskerättigheter flyttas från privata jord- och skogsbrukarnas marker till samebyarna tangerar LRF som ärevördig och respekterad företrädare för bonderörelsen nog helt oblygt anständighetens gräns.
Sedan fortsätter artikelförfattarna med bred pensel måla upp dels att skogsbruket blir omöjligt att bedriva, dels att samebyarna tar över älgförvaltningen med mera. Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att LRF anser att renmarksutredningen inte kommer att lösa dessa utmaningar. I stället uppmanar LRF regeringen bringa ordning på torpet, så att staten förblir ägare av jakt-och fiske på sin mark. Detta skall göras genom att fastslå att svensk lag gäller över det särskilda rättsinstitutet urminnes hävd.
LRF uppmanar därför regeringen att presenterar att lagförslag som tydliggör detta för riksdagen. Hur detta ska gå till är skrivet i stjärnorna.
Visst kan jag till del förstå LRF:S farhågor, men det som skisseras i artikeln liknar inget annat än en grandios konspirationteori för att undergräva renmarksutredningens arbete, indirekt också rättsstaten principer.
Mot ovan sagda vill jag i all välmening uppmana artikelförfattarna att ta ett djupt andetag och reflektera över den svenska rättsstatens grundläggande principer, goda sedvänjor och pusta ut, eftersom vi har en gemensam remissrunda framför oss.
Den svenska regeringen kommer snart sända ut renmarksutredningen delbetänkande Jakt och fiske i renbetesland (SOU2023:46) på remiss och här har företrädare för samiska civilsamhället och Sametinget tillsammans med aktörer som LRF, organisationer som företräder fiskare och jägare med flera att i konstruktiv och försonlig anda försöka ta sig an motiven och förslagen i utredningen. Sedan får vi se vart de bär hän.