”Äntligen”!
Som senior distriktsläkare och mångårig ordförande för distriktsläkarföreningen i Norrbotten, frestas man instämma i det bevingade utropet från presentationen av Nobelpristagarna, efter att ha lyssnat på regionstyrelsens extramöte 18 augusti. Man fattade nämligen ett flertal efterlängtade och angelägna beslut om den framtida vården i Norrbotten.
Regionstyrelsen anslöt till riksdagsbeslut och Socialstyrelsens riktlinjer om fast allmänläkare med 1 100 patienter på sin lista (läkaren kommer att ha TID för sin patient!), man beslöt om garanterade vårdplatser och avsatte medel för högre löner åt Vårdförbundets och Läkarförbundets medlemmar. Dessutom togs beslut om så kallat ”tillitsbaserat ledarskap”, som ska efterträda den gamla kontrollmetoden, där underordnade ska lyda och inte tänka själva, som idag.
Besluten och det extra styrelsemötet kom till på initiativ av regionledningen, men oppositionen (Socialdemokrater, Vänsterpartiet) presenterade inga invändningar i sakfrågorna, men reserverade sig ändå. För tidigt och för dåligt förberett ansåg man. Man får hoppas att det är valtaktik, för snart sagt alla organisationer i Sverige (pensionärsorganisationer/PRO, LO-avdelningar/Kommunal, nästan samtliga patientföreningar) applåderar den kontinuitet och tillgänglighet som följer med en fast läkare (det är bara Vårdförbundet som är emot). Äntligen ska Norrbottens invånare erbjudas en modern, tillgänglig och patientsäker primärvård. Men det kommer att dröja, även om målet nu är tydliggjort!
Senast ”det begav sig” var i mitten av 90-talet. En regional utvärdering visade då på en i huvudsak väl bemannad och fungerande primärvård, men vid sekelskiftet började läkarföreningarna (Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM) och Distriktsläkarföreningen) larma om pensionsavgångar och antal allmänläkare har sedan dess blivit allt färre. Lägst antal läkare per invånare i landet och allt sämre tillgänglighet. Trots upprepade uppvaktningar, upplysningskampanjer och allt tydligare statistik, har inget gjorts för att vända utvecklingen. I mitten av 90-talet fanns det cirka 140 allmänläkare och nu är det runt 80, så det är HÖG TID att ta tag i situationen, och regionstyrelsen beslut är alltså synnerligen angeläget.
Med det nya målet på 1100 patienter per läkare måste alltså allmänläkarkåren fördubblas – till runt 200. Om man börjar NU, finns chans att uppnå målet om 5-10 år. Det tar nämligen runt 10 år att utbilda en självgående, kompetent allmänläkare. Ett ”kompetensförsörjningsprogram” (det finns sådana i regionen!) måste alltså vara långsiktigt och uthålligt för att lyckas. Det krävs också fantasi och lyhördhet, för att locka hit, utbilda och behålla allmänläkare i Norrbotten – Socialstyrelsens mål är nationella, och fler regioner kommer att konkurrera om läkararbetskraften. Hur den konkurrensen kommer att gå återstår att se – men nu är i alla fall målbilden klar. Om nu inte valresultatet sätter käppar i hjulet förstås. Men den nuvarande oppositionen anslöt ju till principerna, så kanske har vi en politisk enighet, och chans till ett konkret och fungerande handlingsprogram. Fast läkare åt alla – läkare med tid för sin patient (1100 patienter på listan)