Om något har coronapandemin stresstestat vårt samhälle, samhällskontraktet och vår gemensamma välfärd. I frontlinjen har medlemmar i LO:s förbund sett till att allt har fungerat, ibland med risk för eget liv och hälsa.
Taxi, äldreomsorg, sjukvård, butiksgolv, lagerlokaler och shopingcenter, allt har fungerat trots de enorma utmaningar pandemin utsatt oss för. Det är personer som inte kunnat jobba hemifrån. Bärarna av samhället, som både fått och tvingats ta ansvar.
Visst, applåderna och ryggdunkningarna har funnits där. Fast sedan då? Applåder betalar inte hyran och ryggdunkningarna hjälper föga när försäkringskassan avslår ansökan om sjukpenning. Det är dags att de fina orden omsätts i konkreta förbättringar och i en rättvis omfördelning.
Det vore väl en överdrift att säga att arbetet såhär långt imponerar. När borgerligheten småleendes lutar sig tillbaka, medan de får sina pooler rengjorda RUT-subventionerat, så ”belönas” arbetarklassen med hot om kraftiga försämringar av anställningstryggheten.
Är det fortfarande någon som tror att behovet av klasskamp och facklig organisation inte längre behövs är det dags att tänka om. De rikaste blir allt rikare och de gemensamma trygghetssystemens väv får revor i samma takt. Saker händer inte av en slump. Om inte kampen för jämlikhet alltid står högst uppe på dagordningen så kommer de krafter som tror på ökad ojämlikhet och försvagade gemsamma system alltid att bli vinnarna.
Det är inte de rikaste som stått längst framme i fronten och mött pandemin. Det är inte borgerligheten som värnat och vårdat med fara för eget liv och hälsa. Är allt då nattsvart? Nej, såklart inte. Tack vare att regeringen idag ändå leds av Löfven och inte Kristersson så har a-kassan justerats till en mer rimlig nivå och till viss del så har även karensavdraget och dess orimliga konsekvenser adresserats. Systemet med korttidspermitteringar har dessutom räddat jobbet för långt över 100 tusen människor.
Vägen framåt ligger inte dold i dunkel. Den måste lysas upp av jämlikhetens lampa. Den lampan tänds inte av utökade RUT-avdrag (bidrag) utan av reformer för jämlikhet. Att inleda med att träffa uppgörelse om trygghet på jobbet utan inflytande från medlemmar i LO-förbunden, som stått längst fram i kampen mot pandemin, är oacceptabelt. Det är dags att betala LO-kollektivets medlemmar med bättre löner och ökad trygghet. Inte med applåder och livslånga provanställningar.