Bakgrunden var det som då kallades ”oljekriserna”. De oljerika muslimska länderna runt Persiska viken tvingades använda sin strategiska exportvara som ett politiskt vapen i sin kamp mot Israels återkommande aggressioner. Det handlade då bland annat om sexdagarskriget 1967, och återkommande militära aktioner på 1970-talet från båda sidor av konflikten. Följden blev nya erövrade områden för israelisk del, och än fler palestinier på flykt och nu tragedin i Gaza.
Den för Europa så livsviktiga Suezkanalen stängdes, med exploderande transportkostnader till vår världsdel som följd. Det handlade om höjningar på mellan 300 till 500 procent! För att säkra råvaruleveranserna måste fartygen mellan Asien och Europa börja går runt Afrikas Godahoppsudde.
Men med väsentligt mycket större fartyg kunde transportkostnaderna reduceras, från ca 20 US$ per ton på 1950/60-talen till knappt 5 US$ på 1980/00-talen. Den genomsnittliga storleken på bulkfartygen ökade dramatiskt, med nästan 3 procent per år, från mellan 25- till 40 000 dödviktston, till större än 100 000 och upp mot 300 000 dödviktston. En titel på en bestsellerbok från den tiden var ”Monster Ships”.
Den snabba och dramatiska utvecklingen inom sjöfarten orsakade också Sveriges svåra industrikriser på 1970-talet. Några illasinnade muslimska oljeländer låg inte alls bakom våra ekonomiska svårigheter, utan det faktum att exempelvis LKAB:s stora transportkostnadsfördel på flera hundra procent, för järnmalmen från Kiruna till Europeiska malmhamnar, praktiskt taget raderades ut på bara något decennium. Detsamma gällde all gruvnäring liksom hela det skogsindustriella komplexet i Sverige.
Australien, Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika låg plötsligt på ett mycket ”obehagligt” nära ”konkurrens- och transportavstånd”. Men Sverige reste sig och genom en våldsam produktivitetshöjning och rationalisering inom basnäringarna så finns de kvar i dag i norr, om än den dominerande sysselsättningen förskjutits över till tjänstenäringar av olika slag. Ett exempel är då Luleå tekniska universitet med sina drygt 1 500 anställda och nästan 8 000 studenter, och många tusen inom olika mjukvaruföretag och servicenäringar.
Men en djupare malmhamn måste också till för en livskraftig regional ekonomi, med inslag av såväl tung industri som olika tjänste-, service-, upplevelse- och turistnäringar. I dessa ”tjänstenäringar” arbetar i dag avsevärt fler än som någonsin arbetat i gruvorna, på stålverk och i skogsindustrierna i länet.