En ny rapport visar att mindre än en procent av barn i familjer med missbruksproblem i Norrbotten får stöd av sin kommun. Barn i familjer där en förälder dricker för mycket eller använder andra droger påverkas ofta negativt av detta, både nu och i vuxen ålder.
I Norrbotten lever 7 000 barn i familjer där alkohol påverkar barnets liv negativt under uppväxten. Dessa barn känner sig ofta ensamma och tror att det är deras fel att föräldern dricker för mycket. De riskerar att utsättas för fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och försummelse. I framtiden har barnen högre risk för psykisk ohälsa och eget missbruk.
Junis har frågat länets kommuner vilket stöd de erbjuder dessa barn, exempelvis stödgrupper, stödsamtal eller insatser för att stötta familjen. Länets kommuner har svarat att de erbjöd stöd till totalt 64 barn under förra året. Det är bara 0,9 procent av alla barn som påverkas negativt av missbruk under sin uppväxt. Det innebär att det kan finnas tusentals barn i länet som känner sig ensamma, skamsna och som aldrig nås av samhällets stöd.
Något måste förändras i kommunernas arbetssätt för att fler barn ska nås – här är kommunpolitiker högst ansvariga. I nästan 20 år har Junis sett att dessa barn inte nås av samhällets insatser och att utvecklingen rör sig i snigelfart. Kommunerna måste testa nya arbetssätt för att sluta stampa på samma ställe och börja nå fler barn med stöd. En viktig lösning är att tänka brett och satsa på samverkan mellan olika aktörer.
Men vad kan man då rent konkret göra? Ett sätt är att socialtjänsten aktivt samarbetar med föreningslivet i kommunen för att öka tilliten till socialtjänsten. Ett annat sätt är att besöka skolklasser för att berätta om stödverksamheten så att fler barn känner till den. Mycket bra görs redan i kommunerna och det finns stora möjligheter att lära sig av varandra.
Junis budskap till kommunpolitiker är tydligt: du kan göra stor skillnad för utsatta barn i din kommun om du väljer att lyfta frågan och förespråka satsningar på socialtjänstens verksamhet för barn. Vad tänker du som politiker göra för att se till att stödverksamheterna har de förutsättningar och resurser som krävs?