EU-kommissionen har för avsikt att kraftigt inskränka användningen av blyhagel, vilket skulle få betydande konsekvenser för jägare i Sverige. Vi har dock redan ett regelverk för detta i Sverige, ett resultat av en öppen debatt och en demokratisk process. Frågan illustrerar hur EU:s institutioner får alltmer att säga till om på områden som är rent nationella angelägenheter. Blyhagel är inte en gränsöverskridande fråga.
Vi ser samma fenomen inom skogspolitiken. Sverige har sedan länge en genomtänkt, långsiktig skogspolitik som balanserar olika intressen. Icke desto mindre påverkas skogsbruket av EU:s så kallade Art- och habitatdirektiv, som inte är utformat för svenska förhållanden.
Den syn man har på skog och jakt i EU utgår från geografin på den europiska kontinenten. Där kan det finnas anledning att skydda enskilda habitat på ett sätt som inte är relevant i Sverige.
EU-kommissionen försöker ständigt utöka unionens inflytande genom klåfingrig detaljreglering, som inte blir bättre av att direktiven utformas utifrån filosofin ”one size fits all”. Samma regler ska gälla i länder med helt olika förutsättningar.
Även inom jordbrukspolitiken uppstår märkliga situationer. Till exempel vill kommissionen att medlemsstaterna ska minska antibiotikaanvändningen inom köttproduktion med 50 procent fram till år 2030, utan att hänsyn tas till från vilken nivå man börjar.
Men svenska köttproducenter har redan sänkt användningen till ett minimum. Per producerat kilo kött ligger vår användning på en bråkdel av användningen i Sydeuropa, ändå ska Sveriges bönder pressas ytterligare.
Självklart fattas dåliga beslut även i Sveriges riksdag. Men det är beslut som faktiskt kan påverkas genom politisk debatt, eller val. I EU hamnar makten i praktiken hos tjänstemän, som har ytterst begränsade kunskaper om svenska förhållanden.
Därför måste ytterligare överföring av makt stoppas. Att stoppa onödig reglering av blyhagel är ett bra tillfälle att sätta ner foten.