Sverige är bra på transplantationer. När organ kan räddas från en avliden person vet vi precis hur vi ska omhänderta dem, och hur vi ska vårda de patienter som får sitt liv räddat.
Men själva donationerna? Där ligger Sverige under genomsnittet i Europa.
Det skulle inte behöva vara så. I Spanien har man nära 50 donatorer per miljon invånare, medan Sverige inte ens har 20.
Många tror att det är donationsregistret det är fel på. Men det stämmer inte. Spanien och Sverige har samma system, det som kallas ”förmodat samtycke”. Om man inte har angett något annat, förutsätts alltså samtycke till organdonation. Anhöriga har visserligen rätt att uttolka den avlidnes vilja, men systemet är alltså redan ”donationspositivt”.
Detta överraskar många. Donationsprocessen omgärdas av myter och okunskap – en okunskap som tyvärr sträcker sig hela vägen in dit där allt avgörs, nämligen landets nittio intensivvårdskliniker.
Den nyaste statistiken visar att donationstalen i Norra sjukvårdsregionen (Region Norrbotten, Jämtland Härjedalen, Västerbotten och Västernorrland) har sjunkit drastiskt. Bara 14 av de 181 människor som blev donatorer år 2020 kommer från norr. Siffrorna sjönk förstås på grund av pandemin – men kan den verkligen förklara att till exempel Norrbotten identifierade en enda människa under hela 2020 som kunde bli organdonator?
Pikant är att den här regionens läkare var mest benägna att avskriva möjliga donatorer, utan att först kontakta en transplantationskoordinator. Sannolikheten för att en möjlig donator felaktigt förbigås på intensiven är alltså högst i norra Sverige.
Så vad göra? Tre saker:
• Se till att varje intensivvårdsavdelning har en donationsansvarig. En sådan saknas i dag på mer än hälften av alla aktuella kliniker i regionen.
• Se till att förbättra lagarna så att det blir tydligare hur den organbevarande behandlingen får gå till – ett sådant förslag presenterades bara härom veckan av regeringen, efter många års förseningar.
• Se över donationsmetoderna, så att inte bara personer döda i total hjärninfarkt, det vi kallar hjärndöd, kan donera. Med rätt förberedelser kan även personer som har dött av hjärtstopp ibland bli donatorer. Inte en enda sådan donation gjordes i Norra sjukvårdsregionen 2020.
Det fantastiska med denna fråga är att den går att lösa utan miljardsatsningar, utan kampanjer. Om landets intensivvårdskliniker bestämde sig skulle de mycket snart kunna rädda fler organ.
Och det behövs. En människa i veckan dör i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer. Det skulle inte behöva vara så – inte i Norrbotten, och ingen annanstans i Sverige heller.