Hej Gunilla!
Jag har full förståelse för att den mediala uppmärksamheten av den norrbottniska kulturen har varit viktig för er synlighet.
Jag betvivlar heller inte att kulturverksamheter runt om i Sverige, såväl som i länet, visar upp fina besökssiffror.
Men det vi har att mäta är de läsare som är prenumeranter hos oss.
Kuriren har funnits i 164 år och även om jag inte kan tala för hela den tidsperioden så kan jag i vart fall konstatera att kulturbevakningen har varit gedigen sedan jag klev in på redaktionen för cirka 15 år sedan.
Trots detta är kulturläsarna, bland våra cirka 14 000 prenumeranter, en smal målgrupp. Intresset för kulturjournalistiken har inte ökat genom åren. Bland våra yngre läsare (här syftar jag till människor under 50 år) ser vi ett ännu mindre engagemang.
Vårt uppdrag som tidning är att skapa innehåll som många vill ta del av, inom många ämnen. Att granska, nagelfara, upphöja ibland och kritisera ibland – oavsett om du jobbar med kultur, utbildning, är företagare, upprätthåller lag och ordning eller ser till så att vi får vård. Många ämnen förtjänar sin egen redaktör, men på en redaktion av vår storlek behöver man vara mångfacetterad och kunna bevaka flera olika frågor.
För att kunna motivera att ha en renodlad kulturredaktörsresurs så hade fler kulturintresserade behövt prenumerera och engagerat sig i våra artiklar. Fler hade behövt visa att det är viktigt att det kommuniceras, kommenteras och analyseras kring kulturen.
Du nämner att länsteatern har drygt 40 000 besök varje år. Om den siffran hade varit 400 besök per år; hade länsteatern då nöjt sig med det och sett likadan ut som den gör idag?
Det är den situation vi som tidning har stått i, i många år nu med vår kulturjournalistik. Våra försök att öka intresset har inte burit frukt och nu har vi behövt fatta beslutet att omorganisera.
Vårt beslut är ingen värdering av kulturens betydelse i samhället – men precis som alla branscher behöver vi lyssna till vår publik och vad som efterfrågas.