Badhusfrågan handlar om vilken betydelse stadsdelarna har för Luleå – att växa och bli en attraktiv kommun att bo kvar i, flytta till, om livskvaliteten för dem i stadsdelarna. Vi vill väl att våra ungdomar och studenter, nyutbildade på LTU, industrisatsningarnas anställda ska vilja bo och jobba i kommunen?
Hertsöns gamla badhus var en viktig mötesplats och källa för rekreation och integration. Hertsöns nuvarande goda rykte kan man tacka tidigare politiska satsningar för samt områdesgruppen. Alla familjedagar som arrangerats har äntligen givit resultat. Ungdomsidrotten är stark. Men bredden i aktiviteterna har minskat betydligt senare år, även det har varit politiska beslut. Många mötesplatser är nedlagda, lokaler för föreningslivet saknas.
Nu riskerar även badhuset att försvinna för gott, på grund av partipolitiska motsättningar som kan grunda sig på tidigare politiska beslut kring Lulebos affärer. Vi vill se hur oppositionens satsningar på stadsdelarna ser ut, om vi ska få en kommun där även stadsdelarna ses som viktiga förutsättningar för att Luleås befolkning ska växa.
Många medborgare kommer att ha stor nytta av ett nytt badhus på Hertsön. Vi vet att Hertsön kommer att växa i folkmängd. Många stadsdelar har närmare till Hertsöns badhus än till Pontusbadet. Och det är inte längre för dem i centrum att åka till Hertsön än vad det är för Hertsöborna att åka in till stan. Bra bussförbindelser finns dessutom.
Luleå behöver både Pontusbad, badhus på Hertsön, i Gammelstad och i Råneå. Vissa partier vill använda pengarna för att bygga ut Pontusbadet och satsa på elitsimningen. Alltså handlar badhusfrågan inte om pengar utan om politiska värderingar och prioriteringar. Centrum kontra stadsdelar? De vill kanske göra simsporten till sin idrott och ha möjligheten i närmiljön utan att vara beroende av föräldrar som skjutsar.
Vuxna behöver motionssimning och även varmbassänger för rehabilitering. Familjer behöver kunna göra något roligt tillsammans, ibland i sin egen stadsdel. Badhusens många verksamheter är viktiga för alla åldrar och alla nationaliteter.
Det förs en politik till fördel för dem som bor i centrum, alltså de som har råd med höga hyror eller dyra bostadsrätter. Som dessutom har tillgång till kultur- och fritidssatsningar i centrum och slipper alla resor. Polariseringens politik? Så vill vi inte ha det, eller hur?