Rätten till en bostad är stadgad såväl i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i svensk grundlag. Ändå har bostäder på senare tid gått från att vara hem till att bli rena spekulationsobjekt. Hur kunde vi hamna här? 

Den 27 november visades Fredrik Gerttens film Push i riksdagen. Push är en dokumentär som skildrar precis detta, det vill säga hur hemmet blivit en av vår tids mest spekulationsutsatta varor och en investering utan koppling till människans behov. I många stadskärnor ekar husen tomma. I dessa bostäder finns inte längre några människor, här placeras endast kapital.

Det är i allmänhet stora fondbolag som står bakom placeringarna och vad som är anmärkningsvärt är att även våra statliga pensionsfonder bidrar till den här utvecklingen. Fonderna har krav från sina ägare att generera avkastning och den svenska staten är alltså en av dessa ägare. 

Att kraven i förlängningen leder till så kallade konceptrenoveringar, där hyran många gånger höjs mer än vad avkastningen genererar i pension, verkar ingen ha tänkt på. För den som tänkt leva som pensionär i en hyresfastighet som ägs av en pensionsfond leder alltså avkastningskraven paradoxalt nog till högre levnadskostnader.

Ofta påpekas det i debatten att bostadsbranschen är en kapitalkrävande bransch. Ska vi råda bot på bostadsbristen måste branschen locka till sig kapital och för detta krävs att bostaden genererar avkastning. I filmen framgår det samtidigt att världens samlade fastighetsvärden är dubbelt så höga som världens samlade BNP. Att locka till sig kapital verkar inte vara ett problem. Mycket tyder istället på att det kapital som lockas till bostadssektorn driver upp priser, snarare än att skapa ett utbud som möter behoven. 

Ett ytterligare perspektiv som lyfts i dokumentären är relationen, eller snarare den obefintliga relationen, mellan hyresvärd och hyresgäst. Ägarna, de som placerat sina pengar i dessa fondbolag, vet troligen inte ens om vilka fastigheter de äger genom kapitalbolagen. På så sätt slås den mänskliga relationen sönder, placeraren ser inte de människor som tvingas flytta efter konceptrenoveringar med medföljande hyreshöjningar. 

Alla människor behöver en plats där vi kan bara vara och där vi kan vila, där vi vågar ta sats och där vi landar mjukt. Ett hem är inte vilken handelsvara som helst, därför måste vi tillbaka till en social bostadspolitik.