För en tid sedan skickade representanter för sex regioner (Jämtland Härjedalen, Västernorrland, Värmland, Norrbotten, Gävleborg och Västerbotten) ett brev med en uppmaning till regeringen att satsa mer på vägarna i dessa regioner. Det man pekar på i brevet är att vägnätet är så eftersatt att risken för att dö i trafiken är högre på landsbygden än i storstäderna.
Sveriges Bussföretag avdelning Norrbotten välkomnar denna uppmaning, regeringen måste öppna ögonen för hur det ser ut i norr. Vi tillhör de som dagligen trafikerar dessa vägar, och vi kan vittna om ett förfall som vi aldrig tidigare har upplevt.
Vi delar regeringens uppfattning om att hela Sverige ska leva, vägnätet är som är samhällets blodomlopp är en förutsättning för detta. Men, det akuta läget gör att denna målsättning ser alltmer avlägsen ut. Rent praktiskt är vissa vägar så dåliga att en buss skrapar i underredet då höga åsar finns på vägarna. Detta är ett exempel från vår vardag på hur en dålig väg kan se ut då den fått förfalla och underhållet varit nästintill obefintligt.
Regeringen säger att arbetspendling ska prioriteras och underhållsskulden ska minskas. Det är ord vi är tacksamma för, och instämmer i, men återspeglar regeringens satsningar de behov som faktiskt finns? Infrastrukturen i form av vägnätet är en av våra viktigaste tillgångar i samhället. När underhållet varit eftersatt under en längre tid skapas en infrastrukturskuld, som med tiden skenar i väg. Det som har hänt är en massiv kapitalförstöring, där för sena eller uteblivna underhållssatsningar leder till att problemen ökar närmast exponentiellt.
För dessa regioner finns flera problem i hur resurserna fördelas- dels att den andel som går till att underhålla det statliga vägnätet, där framför allt storstadsregionerna prioriteras på landsbygdens bekostnad. Samtidigt har länsplanerna där flertalet av investeringarna för det kommunala vägnätet finns också beräknats enligt samma fördelning. Majoriteten av all busstrafik rullar på det kommunala vägnätet och det är avgörande för många människors möjlighet att ta sig till arbete och skola.
Utöver detta har länsplanerna som andel av nationell plan minskat under lång tid, oavsett politiskt styre. För flera av dessa regioner är delar av resurserna i länsplanerna redan intecknade. Frågan är hur detta rimmar med devisen att hela Sverige ska leva?
Som det ser ut nu, kommer snarare medborgarna i dessa regioner drabbas av försämrad mobilitet, med alla de negativa konsekvenser som detta medför både för arbets- och privatliv. Ett samhälle där vi inte kan resa, är ett samhälle i stagnation. Hur ska dessa regioner vara attraktiva för nya invånare under dessa förutsättningar?
Vi anser att regeringen måste gå från ord till handling. Hela Sverige ska leva, men för att denna vision ska bli verklighet krävs mer resurser till infrastrukturen i dessa regioner. Utan denna satsning förblir ministerns vision enbart en politikers tomma ord.