Logga in
Logga ut

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tomasnatten/Tuohmaanyö

Meänmaa  

Tomasnatten

 

Tomasnatten mellan den 21 och 22 december är magisk, rent av farlig och därför lockande att vaka i.
Tiden står stilla en röd sekund, tveksam om den åter skall orka börja sin långsamma vandring mot ljusare tider.
I denna natt går de döda igen. Lider, stall och stränder besöks av mörka makter medan änglarna börjar ställa sig vinge vid vinge för att skydda det heliga barnet i Betlehem.   

På stranden ser jag en man och en svart hund. De står mellan nuet och det förgångna, de står mitt i den tid som på båda sidor om dygnet är lika lång. Tiden står stilla. Vintersolståndet står det i min kalender.

Från den andra sidan älven kommer döda på besök. De sjunger en underlig sång om vintern. Mannen med den svarta hunden svarar med en dikt som han brottas med denna natt:

Hela vintern

Har mitt hjärta varit stumt,

Min röst har dragit sig tillbaka

I stoftet.

Jordens heta källor

har fyllts dag för dag.

Vad händer nu?

Jag börjar tala med en ny tunga

ur den spruckna jorden,

med en tystare än någonsin före.

Jag tar lärdom av de ödmjuka bergen,

jag lyssnar till vad de talar om i denna natt

när vindarna har slagit sina pannor i sten. (Niilo Rauhala, övers.Bengt Pohjanen, ur Mellan snön och solen, 1981)

 

Den svarta hunden betraktar mannens mun, svarar med ögon, där alternativen finns: därför att så många i vår tid tänker annorlunda, lyssnar jag till mitt hjärtas röst.

   Det är tomasnatt. Han ställer sig på bron till sitt röda hus som likt en blodsdroppe lyser i drivan. Mannens vemod vakar och på dess skuldror vilar månen, vars ögon borrar i natten, söker sångernas sångare, ni vet han som ställer den yttersta frågan om vadan och varthän.

   Det är tomasnatt. Bergen bortom älven sover, byn vid dess fot på andra sidan är ett pärlhalsband mellan nattens fingrar. Himlen brinner. Skall den störta samman i natt? Hur mycket partikelutstrålning och kollisioner med jordatmosfären tål himlen utan att den yttersta natten kommer?

   Mannen går in i stallet. Han fyller ved i kaminen, tittar på klockan och slår på radion. Nu hör han den igen, den överjordiska musiken. Den svarta hunden sätter sig och hästarna slutar tugga. Kom inte och säg att norrskenet inte hörs!

   Det är tomasnatt, hans tusende och första vaknatt. Han går in i det röda huset medan kölden skäller i kapp med hunden. Han täcker över barnens ben, trötta av lekar. Snart har de lekt sig i väg och de fattiga åren kommer. De har redan kommit. Tomasnätterna blir fler och fler och för varje år blir grenarnas korslagda skuggor allt tydligare på den månbelysta gårdsplanen. Vi är alla på väg bort och vi har länge varit på väg att avklädas.

   Han går åter mot stranden. I den hårda snön några steg från hans frysande fötter ligger en ripa, vars heta hjärta bultar i snön. Överallt bland de frusna bergen, under de självmedvetna granarna, mellan frusna stränder ligger tusen varma kroppar som ångar likt springande hästar i avlägsna byar, där det strömmande vattnet ensamt lever i väntan på solens flammor över bergen. Det är så mycket varmt blod att bergen kunde dofta.

   Det är tomasnatt. Genom avverkad skog flyr hästar från gångna tider. De är människans eviga följeslagare. Var drömmer alla sovande om? Varför har ni kommit? Varför har ni drivit bort hästarna? Varför har ni droppat blod i snön? Kom ni hit för att söka er eviga stund på jorden? Varför sover ni då, den är här.

   Det är tomasnatt, den brusar som en älv i fjärran. Men här finns ingen brusande älv. Är det den brolösa strömmen?

   Det är tomasnatt. Han ser över niporna i norr. På den frusna älven dansar bondkvinnor. De viftar farväl med brinnande lovikkavantar. Händer trevar i snön för att befria den blödande svanen som flög för långt och glömde fara. Den har frusit fast i isen. Nu slår den med blodiga vingar så att himlen brinner. Nu längtar han dit, där stränderna aldrig fryser, men där inte heller himlen brinner.

   Mannen går in i stallet. Den svarta hunden ställer sig på hästens skugga. De ser varandra i ögonen. Det är tomasnatt. Den natt tiden står stilla en död sekund.

 

Tuohmaanyö – proosaruno joulun alla

 

Oon Tuomaanyö: aika seisahtaa punaseksi sekuniksi, hetkeksi, jolloin kuohleet taas vierailevva tällä rannala ja menny aika muuttuu nykyhetkeksi. Mietin runoa, jota käänän pakkasen keskelä. Se kertoo talvesta ja mykästä syämestä, äänestä joka oon ko kuiva maa, nöyristä vaaroista, joita kannattaa kuunela. Ja vanhoista tuulista, jokka ei ennää kanna.
   Koira jouksee joen ranthaan jäätyny leipä suussa. Haapojen alla hevonen seisoo mustan koiran varjon päälä. Se syöpi jäätynyttä olkea.
   Tästä tämä hetki kokoaa mailmaa, eläviä ja kuohleita.
   Nyt oon Tuohmaanyö, kaikki tässä läsnä, lapsuus pakkasen keskelä, talon porthaat, joila kerran kattelin tulevaisuutta. Silloinki oli ikävä johonki.

   Nyt ikäväni valvoo tätä yötä, silmäni hakeva yössä laulujen laulajaa: mikä oon sinun äärimäinen kysymys, ja jos sulla oon siihen vastaus: mikäs se oon?

   Tuohmaanyö: vaarat väylän toisela puolela toisessa maassa nukkuva, ja kylä valoihneen vaaran alla oon virtaava rukkuusnauha yön sormissa. Kaamoksen käsivarsi syttyy liekhiin ja Ruija pallaa, loistaa ja räikkyy. Romahtaako taivas? Kunkas paljon partikkelien säteilyä ja yhtheentörmäyksiä tämän maapallon atmosfääri kestää, kunkas paljon kestää taivas?

    Vihelän jäätynein huulin mustaa koiraa kotia, kuttun lämpimillä sanoila hevosta talhiin. Tuohmaanyön pakkasessa net lähtevä kartanon yli: hevonen ja koira, talon ikkunassa lapset ja vaimo, kartanolla haapojen vapisevat varjot ristissä.  

     Oon pakkanen ja ovi kitisee. Tallissa talon entinen omistaja, vuosia sitte kuttuttu poijes. Tänä yönä seki pääsee täälä käyhmään.

      Panen hevosen hinkalhoon ja puita kamihniin. Katton kelloa, aukasen raatiun ja kuuntelen koiran kans ylimaalista musikkia. Monesko kerta taihvaan tulet häirittevvä Mozartia ja rikkova yön rauhaa?

       Raatiusta tullee runo: Olen ratsumies enkä viulunsoittaja. Näin runo alkaa, ja häviää varsin. Joku senki vei.

       Oon Tuohmaanyö, tuhanes ja ensimäinen. Talo ja vanhaa navetta, talli ja halkohuone: ko veripisaria lumessa. Lapset menit nukhuun. Niile Tuohmaanyö ei vielä ole vaarallinen. Käyn peittämässä väsyhneet jalat, ja istun pöyän äähreen kääntämhään lauluja tulevista köyhyyen vuosista, yksinäisistä, ko lapset viettävä Tuohmaanyötä kaukana tältä kartanolta.

        Musta koira istuu ovela, kattelee ko laitan paulakengät jalkhaan, sion paulat vastapäihvään, ettei Tuohmaanyön pahat voimat riko joulurauhaa. Panen turkin pääle, kello oon jo yks yölä. Menemä koiran kans skuutterin jälkeä pitkin ranthaan. Väylän kovassa hangessa, muutaman askelheen päässä riekko, se viettää öitänsä siinä. Koira ei siihen koske. Nyt oon Tuohmaanyö. Linnun syän takkoo siinä ja kaikkialla, vaaroila, ittetietoisten kuusien alla, jäälä ja rantojen välissä, tuhanen kuumaa lintua, vertä. Haavan alla jänes, pureskellee parkkileipää, hamphaaton vanhuus, Tuohmaanyön yksinäisiin.

        Oon Tuohmaanyö kyläläki. Sen läpi juoksee irtaimia hevosia, ihmisten ikusia matkaystäviä, kauan sitte täältä poijes kuttuttuja. Mithään ihmiset nyt uneksivva? Miksis net tulit tänne pakkasen keskele? Miksis hevosetki ajethiin poijes? Miksis vertä tippuu hankheen? Miksis net täältä hakeva elämän tarkotusta? Miksis net ei rakasta tätä yötä, semmosenna ko se oon ja elämää, semmosenna ko oon?

                 Tätä ikusta hetkeä mie olen tullu tänne hakheen. Nyt se oon tässä. Tämä yö. Tämä ikunen yö.

                 Kaikki oon rauhalista, kaikki oon onnelista.

                 Mutta mistä tämä ikävä? Tämä rakhaus näihin ihmishiin ja tähhään kylhään?

                 Lumi narisee, kitisee. Oon Tuohmaanyö.

                 Koiraki seisoo kuuntelemhaan. Aivanko koski pauhais...mutta ei täälä ole koskea.

                 Olenko jo näin lähelä...viehraalla maala...olenko jo sillattoman virran äärelä, virran, jonka toiselta puolelta viehraita käypi vain ko oon Tuohmaanyö ja kohta joulurauha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Osip Mandelstam

Meänmaa Ur Madelstams dikt:

Som tuppar runt honom de dansar
- han trivs med slickarnas smicker:
De piper, de visslar, de jamar och tramsar,
Han, bara han, får peka och slå mens han dricker.

 

Sitä nuoleva isoliset -
sille leikkinä oon fjäskiset.
Net piippaava, vislaava, jaamaileva.
Hällä yksin oon oikeus viittoa
päälekki käyä ja hakkauttaa.

 

Osip Madelstam

 

Meänkielennös. Bengt Pohjanen

Dagsvers/Päivän värsy

Meänmaa  

Nu mäts det skallar här igen,
de räknar ”vi och dom”, min vän!
Vem som är rätt, vem som är fel,
det avgör färgen i vårt spel.
Vem är mot och vem är för
den offerkofta som vi gör?
Ack, vad staten oss förtryckt
och allt ifrån oss en gång ryckt.
Och satt ut vakter vid vår dörr,
så har vi haft det hos oss förr.
Sossarna oss mätte då,
nu är det gamla VPK.




Nyt kalloja taas mitathaan,
ja meitä roikhiin jaethaan!
Nyt häätyy olla oikea,
ette lahkosta ei poikkea.
Uhritikkurit nyt pääle vain
sen käskyn mieki äsken sain.
Voi valtio, sie sortaja,
ja kaiken meiltä noutaja.
Sie ovelasti  vahtasit,
ja meitä niin kans jahtasit.
Sossut ennen kallot mittasit,
nyt mellastavva VPK:rit.

Ät kött, drick mjölk

Meänmaa  

Ichtyofagerna, som äter fisk, intervjuade etiopierna,
de långlivade (120 år) och fick veta
att dessa åt kött och drack mjölk.
Och så badade de i vatten som var så lätt
att träbitarna sjönk. (Källa: Herodotos)

Väster om min hemby Kassa finns minst 30 kallkällor.
Så nästa sommar ska jag söka lätt vatten.
I väntan på det lätta vattenfynden
äter jag renskav och dricker mjölk.
Jag har nämligen en tendens att tro på allt jag läser.
Även det jag själv skriver.
Fast jag försökt leva efter mottot:
Det är bättre att tvivla en aning än tro för mycket.

Syökää lihhaa, juokaa maitoa

Ihtyofaagit, jokka syövä kallaa, 
haastattelit pitkäikäsiä etiooppialaisia (120 v)
ja sait tietää. ette nämät söit lihhaa ja joit maitoa.
Ja sen lisäksi kävit veessä, joka oli niin keveätä,
ett puukapula painu pohjaan. (Lähe: Herodotos)

Minun kotikylän jänkissä oon 30 kaltiota.
Ensi kesänä mie haen keveätä vettä niistä.
Ja oottaessani löytyjä syön käristettyä poronlihhaa
ja juon maitoa.
Mulla oon taipumus uskoa mitä mie luen.
Mitä mie itteki kirjotan.
Vaikka olen freistanu ellää sen jälkhiin,
ette oon parempi eppäilä vähän ko uskoa liikaa.

 

Krilon

Meänmaa  

 

(Ur Eyvind Johnson, Krilon)

Och jag har inget att säga, jag kan inget göra.
Jag har inga vapen längre, käften är också låst,
för glappar den så åker de pengar jag har i firman.
Jag är ockuperad och har inte vetat det riktigt förrän nu.
Och alltihop varnade Krilon för, och vi utlämnade honom.
Nu kan man aldrig mer visa sig för Krilon.
Han vet nog, han ser nog. Aldrig mer ska man träffa någon Krilon.
Den har man haft som vän.
Sjunker gör jag. Kostymen är snygg, tungan kan arbeta som förr,
fast den får ett mer begränsat område,
det är som om det hängde en tryckfrihetsparagraf i den
och klippte av mycket man säger inom sig men
– som klipps av … Krilon sa: Man står alltid ut.

 

Eikä mulle ole mithään sanomista, en saata mithään tehä.
Ei mulla ennää ole asheita, turpaki oon lukussa, nähkääs,
jos mie auon sitä niin kataovva rahat, mikkä mulla oon firmassa.
Mie olen miehitetty enkä mie ole sitä käsittänny ennen ko vasta nyt.
Ja tästä kaikesta Krilon minua varotti,
ja met hänet kavalismma.
Nyt sitä ei ennää koskhaan halva mennä Krilon silmien alle.
Mutta kyllä se tietää, kyllä se näkkee.
Ikinä sitä ei kohtaa semmosta ko Krilon.
Ja hään oon ollu kaveri. Mie putoan.
Pukuni oon fiini, kieli tekkee työtä kuten ennen,
vaikka sen tila oon enämpi rajotettua aluetta,
se oon aivan ko  sananvaphauen parakraaffi heilus siinä
ja katkasis paljon siittä mie sanon mielessäni
– se katkasthaan, kieleni …
Krilon sano: Kyllä sitä aina kestä.

Inkludism och allaism

Meänmaa  

Tanke för dagen (ur Dostojevskijs roman Brott och straff (övers. Hans Björkegren): ": ni minns kanske att ni antyder att det skulle finnas ett slags människor som kan ... jag menar: som har rätt ... att begå alla möjliga skändligheter och förbrytelser och att lagen så att säga inte är skriven för dem.(s 302)

Päivän aatos (Dostojevskin kirjasta Rikos ja rangastus): " ... tet piiain muistatta, ette tet meinasit, ette oon ihmisiä, jokka saattava ... tarkotan: joila oon oikeus tehä mitä hävästyksiä vain ja rikoksia ja ette laiki ei koske heitä."

 

De extrema inkludisterna
är extremt exkluderande

och de extrema allaisterna
ska ha alla med,

utom alla dem
som de skjuter åt sidan
och om nödvändigt: i nacken.

Ääri sistävät
oon ääri ulostavat

ja kaikistit
ääri hylkääviä

kaikisti sannoo:

kaikki myötä
paitti net, jokka hyläthään

ja jos ei se auta:

kuula niskhaan.

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar