Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Solszenitsyn

Meänmaa  

 

För en vecka sedan plockade jag outis, bara eljest, ett nummer av tidskriften Fenix (3-4/1990) och läste en essä av Solzjenitsyn; blev rätt omtumlad. Han skriver om Krim, Ukraina, om minoriteter, om frihet, demokrati, om de små folkens rätt och ansvar, om miljön och mycket mer. I går kväll tog jag outis, bara eljest, Artes 2-1987 som sängfösare och mötte Solzjenitsyn igen, en essä om honom som profet, hans tankar om väst, om journalisternas totalitära tendenser, om liberalismen och dess konsekvenser. Jag är skärrad. Det han såg 1987, det tycks hända idag. Han är varken konservativ eller liberal. Han är ”bara profet”. Han hör inte hemma i något politiskt parti. Jag är tagen, glad, upprymd, bekymrad och hoppfull: giv oss fler typ Solszenitsyn! Amen!

Mitt språk/Kieleni

Meänmaa  

 

Mitt språk

Jag började genast söka
det språk som jag först
hade skrikit och gråtit på,
jag hörde det sjunga och skratta
förkunna och minnas också,
 

jag började prata mitt språk,
fast jag hörde ju andra också,
men det här var det språket jag hade
att sjunga och prata på,

jag skrev in i ljusa nätter
på huk ner i vintrig snö,
och i skimrande skare om våren,
i strömmande vatten och blommande myr,

jag började använda språket,
det klippte ju himmel åt mig,
fick mullen att vittna och minnas,
jag födde mitt språk på nytt, 

det lever och blommar ännu,
om det dör, dör ju folket med det,
och himlen och stranden och mullen,
sången, förkunnelsen, hoppet,

när jag suckar för sista gången,
så skriver jag inte mer,
jag sover då döden på språket,
som blivit talande mull.   


Kieleni

Aloin paikala hakheen kieltä,
jolla ensin kilkasin itkun,
mie kuulin sen laulun ja naurun,
sen saarnat ja porinat,

mie aloin tätä kieltä puhhuun,
vaikka muitaki kuulin monta,
mutta tämä oli juuri se kieli,
jolla ittekki lauloin ja mainoin,

mie kirjotin valoshiin öihin,
kyykyssä talvisheen lumheen
ja kevväilä kirkhaasheen hankheen,
tulhvaan ja kukkivhaan jänkhään,

mie aloin tätä kieltä käythään,
se leikkasi taivasta mulle,
sai mullatki saarnaahmaan,
mie synnytin uuesthaan kielen,

se ellää ja kukoistaa nyt,
jos kuolee kieleni, kuolee
kansa ja taivas, ranta ja maa,
laulu ja saarna ja toivo,

ko viimisen kerran huokaan,
en kuule, en kirjota ennää,
nukun kuolemaa kielelläni
jätän mullat saarnaahmaan tänne.


 

 

 

Så var det på 30-talet/Näin se oli silloin

Meänmaa  

 

Svenska och finska/tornedalsfinska från 1931 och 1933

Min mor, Helga, var född den 31 juli 1916. Hon var trespråkig tack vare den skola hon fick gå i. Jag har hittat hennes recept-/dagbok från 1931 – 1933.
    
 

Så här skriver hon om kökskursen hon gått:

”Slut med kursen den 18-3-31

Jag tyckte att i kursen var mycket trevligt. Fröken var mycket snäll och trevlig.
   Och flickorna där var mycket trevliga.
   Skrev en som har gått kökskurs.”

Och så här ser finskan/tornedalsfinskan ut 1933:

”Lävin Turtolan isoissa seuroissa Lailan ja Hildurin kansa juhanuksena vuonna 1933. Sielä oli nin hauska ette tuntu ikävältä kun lähimä kotia.
   Pirsi yksi uskovainen tyttö.”

 

Ordet pirsi/piirsi betyder ”teckna, rita” på finska men skriva på tornedalsfinska. Det var en ny upptäckt för mig.

Min basker/Minun paskeri

Meänmaa  

Kulturnytt i P1 berättade i veckan om 
min utställning, 50 år som författare.
Thella Johnson, som gjorde inslaget
nämnde min basker.
Vilket uppsnappades av Epstein och Nordegren
i tisdags. Jag skrev och tackade
för att de uppmärksammat min basker.
Jag skrev på fb:

"Oj, så kul! Och jag som här i norr fått haters att reagera på min basker. En basketcoach, som jag tyckte var för hård med ungdomarna, skrek: "En som går i basker har fan ingen rätt att uttala sig om basket!" Och en snubbe dansade tokdans och ropade: "Han tror att han är poet för att han har basker!" Men jag går i basker. Pipan har jag arkiverat och vinflaskan är slängd, men baskern, nej, den ska med mig och slipper jag inte in så tänker jag kasta in min basker och säga åt portvakten: "Jag ska bara hämta min basker!" Sedan stannar jag där - på nåder. Baskernåd."

I går onsdag läse Epstein upp mitt inlägg.
Så nu är min basker en riktigt riksangelägenhet. 

Ruottin raatiun kulttuuriuutiset
kerroit minun näyttelystä Haaparannala.
Thella Johnson, joka teki jutun, mainitti minun paskerin.
Epstein ja Nordegren havattit sen ja selitit siitä.
Mie laitoin naamakirhjaan sen
ja silloin net luit minuin kirjotuksen taasen, eilen keskiviikkona.
Nyt minun paskeri oon oikein
riikinuutinen ja kansakotia kattava suuruus.
Parhaiksi pöllöile, jokka oon pilkanheet minun paskeria.

Hemlös kreativitet/Luovuus kulun päälä

Meänmaa/Kasanmaa  

 

Dagens tanke (som jag hittar i mitt arkiv):

Kreativiteten är en luffare.
Så fort den får ett eget rum med bäddsoffa,
omvandlas den till en institution som låser dörrarna för ... kreativiteten.

Luovuus oon kulun päälä.
Varsin ko sille laitethaan kamari,
ja petisohva,
siittä tullee laitos,
jonka ovet omenevä luovuuele lukhuun.

(Tuli miehleen ko aloin kathoon arkistosta meänkielen kehitystä ja sen äkilistä muuttumista lukkujen taa, jolle luovuuele ei paljon asiata ole.)

Murens fall/Muuri kaatu

Kasanmaa
Av gammelmedia att döma verkar det vara ganska oklart vem och varför Berlinmuren byggdes. Var det moderaterna? Nä, de bekämpade väl muren? Var det sossarna? Kanske de sålde murbruk. Kamprad? Han köpte väl möbler därifrån. Oklart! Många sossar grät när muren föll. AV sorg? Ja tydligen, somliga, inte alla!  Var det VPK? Ja, de grät också. Av sorg och saknad? Gå och säg!  

Så jag läser en diktbok, skriven av T.S.Eliasson, född i Uppsala 1968. Han påstår att han av ren nyfikenhet deltagit i en seans och fått ett uppdrag av Chris, det sista offret vid muren. Diktboken heter: Ett leve och ett hell för 68 års modell.
 
Jag citerar: ”Jag är född 1968 på S.t Olofsgatan i Uppsala. Jag var i tjugoårsåldern när muren föll. Under en senas blev jag via mediet tilltalad av en ung man som påstod sig heta Chris. Han ville att jag skulle skriva. Om Europa, om murens fall och om den totalitära ideologi som tagit hans liv. När jag kom hem satte jag mig vid skrivbordet och en text började ”rinna ur mig”, växelvis på mina två språk, meänkieli och svenska. Sedan har det bara fortsatt. Jag återkommer om jag får fler ord. Kanske var det bara en dröm, kanske mediet lurade mig, inspirerade mig till att börja skriva dikt. Året var 1991.
Så här presenterade han sig vid seansen:
’Jag heter Chris, kalla krigets sista offer, född 1968 och död den 6 febr 1989, 21 år gammal, Ingvar Carlsson kysste Hoenecker, jag kysste döden och Stockholmsbiskopen Lars Carlzon sörjde murens fall och lovprisade DDR. Om inte Ingvar Carlsson kysst Honecker skulle jag leva i dag? Jag var barberare och hade chansen att skära halsen av… men jag bestämde mig för att fly i stället. Flykten misslyckades och jag blev skjuten till döds vid muren.’”

Tämä teksti tuli mulle meän- ja ruottinkielisennä ensimäisen kerran preivissä 27 vuotta aikaa, komunismin romahtamisen jälkhiin. Lähättäjä oli T.S.Eliasson, joka väitti olevansa pseutonyymi. Hänen oikeata nimeä se ei ole koskhaan paljastannu, vaikka uutta tekstiä oon aina joskus tipahtannu, täytheeksi joihiinki kohthiin. Mie julkasen tämän pitkän runon jatkona Meänmaa-avisissa ja sitte tämän vuen aikana kirjana. Tämä runo toistaa meänkielen rikhauesta ja kyvystä kirjottaa monitasosta runoa.

   Ittesthään T.S. Eliasson kertoo tämän verran: ”Mie kävin ensi kertaa elämässäni meetiymmin kokkouksessa. Mie olen kirjottannu runoja, mutta en koskhaan tämmöstä. Tämä homma alko sielä ko yks saksaa puhuva henki tuli meetiymmin kautta ja puhutteli minua ja käski kirjottaa. Mitä? mie kysyin. Se tullee ko sie alat. Mie aloin ja ensin tuli tämä presenttašuuni ihmisestä, josta mulla ei ollu aavistusta: ’Mie olen Chris, kylmän soan viiminen uhri, syntyny vasemistoaalon vuona 1968 ja kuolu 6. helmikuuta 1989 21. vuen ikäsennä ko Ruottin pääministeri Ingvar Carlsson suuteli Hoeneckkeriä ja pispa Lars Carlzon DDR:ää ja itkusilmin muurin hajoamista. Jos nämät Carlsson & Carlzon ei olis suuelheet Hoeneckkeriä mie olisin vieläki elossa. Mie olin parturi ja olisin saattanu leikata kaulan poikki… mutta päätin lähteä karkhuun ja minut ammuthiin muurila.’  

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar