Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Klimatsmart liv/ilmastoviisas elämä

Meänmaa  

 

Mitt klimatsmarta liv

Barnmorskan transporterades med cykel,
på pakethållare,
jag föddes i kammaren hemma,
inga blöjor, bara återanvända trasor,
utedass sommar som vinter,
inget rinnande vatten,
3 kilometer till skolan,
långpromenader till skolan, vår och höst,
enkla skidor på vintern
längs tullhundarnas spår,
häst och släde till julfesten,
ren och pulka till kusinerna,
få resor hem från gymnasiet,
lumpen och Uppsala.
Flyget kom inte på tal.
Utlandsresor inte många.

Så jag ber ödmjukast
att å egna och föräldrarnas,
far och morföräldrarnas vägnar
vända anklagande finger
mot pekarna själva.
Och räcka fram en sopkvast
att börja framför egen dörr.

Minun ilmastoviisas elämäni

Parmuska tuothiin
polkupyörän pakettihollarissa,
synnyin kamarissa kotona,
en tarvinu vaippoja,
vanhaat traasut kelpasit,
ulkohyysikkä kesät ja talvet,
vesi oli henttarissa,
kouhluun 3 kilometriä,
sinne marsin kevät ja syksyt,
talvet omin käsin tehtyilä sivakoila
tullihurttien tollaa pitkin,
hevoskyytilä joulufästhiin,
porola ja pulkala serkkujen tykö,
harvoja reisuja kotia jymnaasista,
lumpuista ja Uppsalasta.
Lentoa ei tullu ees aatelheeksi.
Ei ole monta ulkomaan matkaa.

Siksi mie nöyrästi pyyän
itteni, vanhempieni
ja vanhempieni vanhempien puolesta
kääntää syyttävien sormen
syyttäviä vasthaan.
Ja ojentaa luuan,
oman porstoan laastamista varten.

Orätta vakningar/Väärät valvomiset

Meänmaa  

 

 

 

Orätta vakningar och miljöskam

Jag blev aldrig riktigt klok på vad
det var: orätta vakningar
som troende i min tornedalska
andliga kultur bekände som synd.

Så mycket begrep jag att
man måste bekänna orätta vakningar
för att vara- inte PK, politiskt korrekt -
utan RK, religiöst korrekt.
Då hörde man till de rätta.
”Orätta vakningar” var ett gömställe
för verkliga synder, som man
slapp bekänna om man bekände
orätta vakningar.

Dagens miljöskam påminner mig
om orätta vakningar.
Man måste ha synd och skam att bekänna
annars tillhör man inte gänget, MK.
Miljöskam är ett gömställe
för alla inplastade inköp i plastkasse.
Det kallades förr avlatshandel.
Du betalar plastpåsen
för att fortsätta synda med
alla inplastade varor i kassen.

Väärät valvomiset ja ilmastohäpeä

Mie en koskhaan käsittänny mitä
net väärät valvomiset olit
joita meän uskovaiset tunnustit
saarnamiehile, toisile ja joskus mullekki
ko mie olin pappina.

Kyllä mie sen verran käsitin
ette oli hyvä tunnustaa vääriä valvomisia
jos halusi kuulua oikehaan roikhaan,
silloin ei tarvinu olla PK – polittisesti korehti -
hääty olla UK – uskonolisesti korehti
ja siihen passasit väärät valvomiset,
jokka peitit nimeliset synnit,
joita ei tarvinu tunnustaa ko tunnusti
väärät valvomiset.

Tämän päivän ilmastohäpeä
muistuttaa minua vääristä valvomisista.
Häätyy tunnusta ilmastohäpeän,
muuten ei kuulu oikehaan roikhaan,
MK:hon.
MK oon piilopaikka rötöksille
ko plastipussissa kantaa
kotia kymmensiä plasthiin laitettuja tavaroita.
Ja tunnustaa miljökorehtisuuen
maksamalla valtiolle ja miljööpaavile
aalaattia, synninpäästörahhaa.

 

 

Sång till Davos

Meänmaa  

Förr i världen sjöng vi Sions sånger i Norrbotten,
där de stora väckelserörelserna föddes och varifrån de spreds.

Det var en längtan bort från "sorger och strider,
att där hos min Jesus få vara". 

Theolgia viatorum, vandringsmännens teologi
präglade fromheten.

En av de mest älskade sångerna var:
"Vandringsmannen ständigt längtar till sitt mål sitt dyra hem ..."

Nu är samfunden och kyrkorna sekulariserade, politiserade och marginaliserade.
I desperata försök att inte förlora alla medlemmar försöker man
följa rådande ideologier och sekulära religioner.

 

Jag vill nu bidra med en lite ändrad och till tiden anpassad sång
som kan sjungas på samma melodi som "Vandringsmannen ..."

Jag sänder den till Davos, där de rika och mäktiga samlas.

Sångenr riktar sig till N.N.
Du kan lägga in där det namn du vill,
men det måste vara tvåstavigt,
med betoning på den första stavelsen,
annars kan man inte sjunga den.
Stefan går bra, FN går bra, Trump går inte, inte Isabella, Mp,
Ebba går bra, Jonas och Jimmi osv. 
Välj själv vem du i din sekulära tro vill vända dig till.

Här är sången:

 

1.

Resenären alltid längtar
till sitt mål, semesterland,
så vi alla ofta trängtar
efter Thailands varma sand,
till vårt paradis dit redan
grannen före oss har rest.
Där ock vi får njuta sedan
och med vänner hålla fest.

2.

Forskare, vad lider tiden,
har ej domen kommit än?
Utsläppsmängden är förliden,
hopplösheten bortom den.
Kära N.N. kom att föra
bort att skräp som samlats här,
kom att snart en ända göra
på den flygskam som mig tär.

3.

N.N. alltför slarvig är jag
att sortera skräpet dock,
därför nu av dig begär jag
skammens stora överrock.
I den rocken, N.N. står jag
kanske sonad inför dig
och i utsläppsfria tider
blomstra så evinnerlig.

4.

Framtidshoppet utan sopor
må betaga alla nu
att vi tryggt till konferenser
resa må då allt är rätt.
Inget kött där mer förtäres,
folket njuter samvetsfrid.
Och av glädje N.N lågar,
allt är rätt till evig tid.

5.

Inga bilar där skall tuta,
inga flygplan dåna mer.
Alla äter bara vega,
allt tillagat mycket smart.
Vega varje mun nu tuggar,
utsläppsängslan har förgått.
Och ur N.N:s rena vatten
övernog var mun har fått.

 

Ännu en halvhandske/Toinen konna

Meänmaa  

 

Ännu en halvhandske

Christa Wolfs Barndomsminnen från 1979 har i fyrtio år väntat på att bli läst av mig. Den har stått där som ett minne från året då min roman Och fiskarna svarar Guds frid utkom. Jag fick boken som gåva av Thomas von Vegesack, min förläggare på Norstedts. Wolf var ett stort namn då, den främsta i DDR. Jag började läsa den för en tid sedan. Tyckte att den väntat länge nog. Läste med en känsla av att något inte var som det skulle. Som när jag läser politiska offerkofteskildringar från norr. Christa Wolf? Min urskiljningsförmåga att skilja rätt från nästan rätt, sant från nästan sant hade uppgraderats.

Hon var Stasi-medarbetare. Ännu en halvhandske. Jag bränner aldrig böcker, kastar sällan, vill inte ens skicka böcker till antikvariaten. Inte heller Wolfs Barndomsminnen hamnar i soporna. Jag ställer den tillbaka i hyllan, bland böcker, skrivna av helhandskar och halvhandskar. Hyllan växer.

 Siinä toinen konna ja luntreijari

Christa Wolfs Barndomsminnen julkasthiin ruottiksi 1979. 40 vuotta se oon seisonu minun kirjahyllyssä, oottanu, ette mie sen luen. Se oon mulle muisto siittä ko mie julkasin romaanin Och fiskarna svarar Guds frid, 1979. Mie sain sen lahjana minun kustantajalta Norstedtissa, Thomas von Vegesackilta. Wolf oli siihen aikhaan suuri nimi, ennitten DDR:ssä. Aloin äskenttäin sitä lukheen. Olihaan se oottanu aikansa. Luin mutta tunsin, ette jotaki oon vinossa, niinku ko luen uhritikkurijuttuja pohjosesta. Christa Wof? Minun henkien erotuslahja reakeerasi, se herätti tajun erottaa tottuuen melkein tottuuesta, oikean melkein oikeasta. Joo, Christa Wolf oli Stasi-ihmisiä DDR:ssä. Siinä oli taasen yks konna, toinen Handske. Mie en polta kirjoja, en visko kirjoja, en ees laita niitä myynthiin. Wolfin kirjaa en lue, panen sen hyllylle, jossa oon muitaki samanlaisia Handskeja ja konnia, valepattia ja luntreijaria. Hylly laajenee.

Plinten

Meänmaa  

 

Plinten i gymnastiksalen i Kassa BII skola var min stora skräck. Mina kompisar flög över plinten. Jag rusade mot den fast besluten att ”nu, den här gången gör jag det!”, men nej, samma skräck och stopp och skam och känsla av att inte duga. På gymnasiet i Haparanda vägrade jag ut mig. Det var den där plinten. Jag gick inte dit.


Ikväll får jag förklaringen till min skräck för plinten och mitt C i slutbetygen. Jag läser en essä av Peter Bichsel. Han fick en gång en fix idé och frågade alla författare han stötte på om de i skolgympan klarat av att hoppa över plinten. Han frågade hundra författare; deras svar var en enda lång lidandes historia. Bara två författare, varken sämre eller bättre var duktiga i gymnastik.

 

Nu får jag svar på frågan jag ställt mig i 70 år: den där plinten, varför kom jag inte över den? Måste jag skämmas? Nej, jag kom inte över plinten av den enkla anledningen att jag redan då var författare, jag kunde inte umgås med min kropp. Jag visste inte hur man lever den, kroppen, därför berättar jag den, som de 98 av 100 hundra tillfrågade, varken bättre eller sämre, bara författare som inte klarar plinten.

I vilket syfte/Missäs tarkotuksessa

 

”I vilket syfte kontaktar du mig?”

Hän är riksdagsledamot, sitter, enligt uppgift i media,
i en kommitté som ska ta fram en ny lagstiftning
gällande yttrande- och tryckfrihet.
Hän har en krönika i ämnet i en av ortstidningarna.
Krönikan är tydligen viktig eftersom den finns synlig sedan 2016.
Jag läser artikeln och blir bekymrad.
Jag skriver till hän och ställer frågor.
Hän besvarar inga frågor och jag blir mer och mer beklämd.
Hur ser hän på våld mot det fria ordet?
Som senaste numret av Författaren tar upp.
Har hän läst? Hän sitter ju i kommittén.
Sedan kommer frågan som skrämmer mig:
”I vilket syfte kontaktar du mig?”
Hän företräder folket i allmänhet,
norrbottningar i synnerhet,
men hän måste fråga i vilket syfte en medborgare kontaktar hän?
Har hän gått en kurs för politiker,
en kurs i hur man stoppar till munnen på medborgare
som ställer frågor hän inte vill besvara?
Eller är det häns sätt att skrämma medborgare till tystnad?
Jag tystnar i alla fall. Efter en tid gör jag nytt försök.
Jag får samma fråga: ”I vilket syfte kontaktar du mig?”
Jag kommer inte att ställa fler frågor. Hon har tystat mig.
Skrämt mig till tystnad.
Det kunde jag ju avlösa i hennes krönika:
”Hur ska vi begränsa yttrande- och tryckfriheten
så att vi kan rädda den så att den används i rätt syfte,
syften som vi formulerar?”

 

”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?”

Hään oon valtiopäivän jäsen ja istuu, metian tietojen mukhaan, ryhmässä, jonka tehtävä oon ottaa esile uuen vaphaata sanna koskevan lainsää’änön. Hällä oon tätä asiata koskeva kröönikkä yhessä paikalisessa avisissa. Se oon heän mielestä tärkeä ko se oon ollu näkyvissä vuesta 2016. Mie luen artikkelin ja huolestun. Mie kirjotan hälle ja kyselen. Hään ei vastaa mihinkhään kysymykshiin, eikä ilmeisesti perusta eikä komenteeraa minun lähättämiä asiatekstiä, joita laitan hälle. Mie kysyn mikä hänen näkemys ja käsitys vaphaasta sanasta oon. Sitte tulleeki kysymys, joka minua huolestuttaa, jopa säikhäyttää: ”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?”

Hään eustaa koko maan väkeä ja olletikki norrbottenilaisia, mutta ei käsitä miksi joku kansalainen ottaa hänheen yhtheyen. Oonkos hään käyny kursin kunka politiikko lukittee suun kansalaisilta, jos net asettavva kysymyksiä, joihin ei halva vastata? Vai oonkos tämä hänen tapa säikhäyttää kansalaiset hiljasiksi. Mie kuiten hiljenen.

Jonku aijan päästä mie tehen uuen yrityksen. Mie saan saman kysymyksen: ”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?” En kysy ennää. Hään oon minun vaijentannu. Pölättänny minut vaikenemisheen. Sen mie käsitin hänen kröönikästäki: kunkas met rajotamma vaphaan sanan niin, ette met sen pelastamma oikehaan käythöön, käythöön, joista met päätämä.

 

Kysymykset jäävä ilman vastausta ja hänen tulkintaetuoikeus saapi järjevastaset asiat hänen mielisiksi.

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar