Ja, vad tusan säger man? BC Luleå åker ner till Östersund, efter fyra vingliga matcher i ligainledningen, och besegrar en av de stora guldfavoriterna Jämtland med klara 81–65. Rakt upp och ned. Som om ingenting har hänt.

Jag kunde inte se det hända. Knappast någon annan heller förutom spelarna, ledarna och alla i klubbens organisation.

Det måste hur som helst vara oerhört skönt att få det här beskedet för hela BC Luleå. Nu vet alla att kapaciteten att spela med de bästa finns – något som inte alls setts till under ligainledningen.

En liten faktor kan förstås vara att klubben nyligen gjorde sig av med svage Marcus Evans vars spel mer stjälpte än hjälpte. Men BC Luleå behövde en match – hemma mot Kalmar – för att hitta rätt utan honom. Jag vet inte. Det är bara en vild gissning.

Hur som helst: Grunden till segern lades först och främst på den defensiva planhalvan där laget prickade hundra procent med alla byten i försvar och dubblingar som satte myror i huvudet på Jämtlands spelare som blev nervigare och mer stillastående ju längre matchen led.

Store Michael Gilmore tog en del galna beslut som hade kunnat bli kostsamma men var en gigant defensivt med 13 returer. Offensivt gjorde han 24 poäng och satte några stora treor i fjärde perioden när matchen skulle avgöras.

Bakplansgeneralen Jonathan Arvidsson stod inför sin största fysiska utmaning hittills den här säsongen när han som primär bollbehandlare under stor press lyckades behålla kylan och leverera 17 poäng samt 5 assist.

Denzel Georges enorma arbetsinsats över 36 minuter går heller inte att blunda för. Han var precis överallt på planen och gjorde en stor nytta med sitt fysiska spel. Georges jobb på stjärnan Pierre Hampton var fantastiskt.

BC Luleå lyckades också vända en negativ skyttetrend där laget fram till Jämtlandsmatchen var en av ligans sämre trepoängsslag. Den här kvällen sköt Brendan Bailey & Co över 55 procent vilket var en brottartung segerfaktor när laget förlorade returtagningen med klara 25–35.