Förra veckan blev en av de allra roligaste i basketens lilla ankdamm på många, många år och det berodde inte på att det spelades fantastiska matcher som bjöd på häpnadsväckande underhållning vilket fyllde arenorna runtom i Sverige.
Det handlade inte heller om att de svenska landslagen presterade på högsta nivå och tog nya steg uppåt i basketens konkurrensutsatta näringskedja.
Nej, för att skapa intresse kring basketsporten i Sverige krävs det många fler ingredienser än så och det handlar faktiskt om något så enkelt som känslor. Att visa dessa, att uttrycka dessa i offentligheten och till sist stå för dessa.
Anton Gaddefors "pissarluffarintervju" efter första halvlek mellan BC Luleå och Uppsala i svenska cupen är redan en klassiker. Veteranen var förbannad över sitt lags svaga prestation och talade rakt från hjärtat. Ofiltrerat utan krusiduller.
Osmakligt? Osmart? Opassande? Skit samma. Gaddefors stack ut i det trista, gråa och välkammade basketsverige vilket var mer uppfriskande än ett isbad i Luleå skärgård.
Efter samma match tappade Uppsalas tränare Sergi Brugué humöret, sökte upp Gustav Hansson efter slutsignalen och tyckte till om stjärnans eventuella floppande på planen.
Man kan ha åsikter om en tränare konfrontera en spelare i motståndarlaget på det sättet. Absolut. Men hur cyniskt det än kan låta: Bråket mellan Brugué och Hansson är en av de mest lästa basketartiklarna på NSD och NK under hela 2024 och för att basketsporten ska tränga igenom i mediabruset där andra sporter dominerar krävs det exceptionella händelser.
Men de går förstås inte att styra över och då måste huvudpersonerna, det vill säga spelarna, ta ansvar. De måste våga sälja sporten. Visa känslor, vara spetsiga, retas lite eller bara vara personliga och ibland tala från hjärtat.
Det duger inte med gäspningar som "jo, jag gjorde 38 poäng men det här är ett lagspel och alla i laget är lika viktiga."
Bloggen menar inte att spelarna ska uppträda som clowner och göra våld på sin egen personlighet. Men det handlar om att kliva utanför sin komfortzon och inte vara så jäkla ängslig. Det görs alldeles för sällan i både SBL herr och SBL dam där tråkmånsarna verkar vara i majoritet.
Vi kan nog vara tämligen överens att det i dag inte finns någon Anna Barthold, Adam Rönnqvist, Torbjörn Gehrke, Dennis Aulander eller Jens Tillman som stjäl rubrikerna, är lite obekväma och "säljer" sporten till den bredare massan som struntar i zonförsvar, höga bollscreens och snabba uppspel.
Jo, jag vet. Det var inte bättre förr och allt utvecklas. Men i det fallet har faktiskt 1990-talet mycket att lära 2020-talet.