Trion Hans, Håkan och Bo, uppskattade bransch- och generations-kollegor har föredömligt tydligt samlat ihop och presenterat argumenten för att välja rätt plats för ny bro över Luleälven. Alternativ väst har så länge varit självklart, men fick många extra pluspoäng under senaste året och det genom en innovation – hybrit, kolfri framställning av stål. Tyngdpunkten i länet förskjuts till Boden, därmed också till Stambanan.
Investeringar i infrastruktur ställer krav på långsiktighet och god kunskap om naturförutsättningarna, för Norrbottens del särskilt landhöjningen. Av den återstår ännu drygt 150 meter – dock har vår generation också måst lära sig att den förändringen inte är linjär. Förväntad mellanperiod – ovisst hur långvarig – kommer den globala uppvärmingen av jorden att vara dominerande. Kustnära städer och älvarnas mynningsområden kommer att drabbas hårt. Senaste veckan visades i tv hur Sverigekartan förändras när Mälaren övergår till att vara en stor havsvik utan den regleringskontroll som finns idag. Inför sådana scenarion är det lätt att bli pessimistisk – vad har Luleås politiker för möjligheter att förstå och klara av den planering som skulle behövas?
En nedslående historia är den om Grandenleden, också den innehållande en bro över mäktiga Luleälven. Föreslagen av staten och vägverket och i envishet vidmakthållen ända fram till maj 2018 då KS-ordföranden Nordström äntligen sa ifrån ”den behövs ej”. Jag följde ärendet noga, ett av skälen var brofästets läge på min stugtomt vid Grandenforsen.
Under samma tidsrymd har pågått den onödiga hetsen att driva fram en sammanhängande kustjärnväg utmed Bottenvikens låglänta stränder. Det är den så kallade Norrbotniabanan som är den dystraste anledningen till att Luleå trasslat in sig i svårigheterna och haft svårt för att planera för harmonisk balans mellan effektiv infrastruktur och god markanvändning. Många felsteg blev det med tiden, nu står Luleå vid ett vägskäl – det gäller att välja rätt denna gång!