Från himmel till helvete på ett dygn

Gravid igen. Utan jobbiga fertilitetsbehandlingar. Fullständig lycka. Men inte fullt ett dygn senare kom beskedet. Cancerbeskedet.

Harads 11 oktober 2019 05:30

Idag betecknar sig Anette Selberg, från Harads, som "Tilltufsad men tacksam". Tacksam för att hon överlevt, för att hennes dotter överlevde, för att maken Daybis och sonen Samuel inte blev lämnade ensamma.

– Synd att det ska till en sådan käftsmäll för att man ska förstå meningen, förstå att ingenting är som hälsan och familjen.

 Nu har Anette Selberg skrivit färdigt sin bok Gravid – med livet som insats. Hon berättar, i vad hon och förlaget ekström&garay betecknar som en självbiografi, om sig själv, sin familj, sin fars död, dramatiska förlossningar, cancerbehandlingen, våndan att stå bakom en glasvägg och inte kunna amma sin nyfödda dotter för att man är närmast självlysande av strålning... Men också om läkarbeskedet. "Testerna är lysande. Det finns inga spår av cancer."

Efter uppväxten i Harads gick Anette Selberg gymnasiet i Boden. Sedan reste hon utomlands och träffade bland annat den stora kärleken Daybis från Dominikanska republiken. Efter tolv år utomlands flyttade hon och maken tillbaka till Harads. Till skogarna, granne med föräldrarna.

– Jag är norrlänning. Jag behöver mitt lugn. Vi trivdes bra i Harads och senare också i Luleå.

Men kylan tog knäcken på ambitionen. När Daybis ögonfransar frusit sönder under en tredagarsperiod med minus 33 varje dag satte de sikte på Göteborg och Västra Frölunda. Då hade de redan inlett en jobbig period i livet med konstjord befruktning och fertilitetsbehandlingar. Resultatet av detta blev Samuel, som idag är fem och ett halvt år.

– Göteborg har tidigare vår, längre sommar och längre höst. Men jag föredrar ändå minus 20 i Luleå, framför under plus fem i Göteborg, konstaterar Anette Selberg.

I flera år hade Anette Selberg känt en stryparkänsla runt halsen. Hon hade svårt att få åt sig andan och läkarna misstänkte struma. Som så många kvinnor behandlades hon med läkemedlet levaxin som ersätter saknad eller minskad produktion av sköldkörtelhormon (tyroxin). Men besvären fortsatte och hon fick värk. I tummen. Som fick opereras.

När Samuel var elva månader och Anette kände sig alltför trött och fick ont i magen och var yr, blev hon övertalad av sin syster att ta ett graviditetstest. Med tanke på hur mycket möda och behandlingar som föregått den första graviditeten, trodde hon inte att hon var gravid igen. Men testet visade positivt. Så gjorde det andra. Och det tredje. Och det fjärde.

Dagen efter kallades Anette Selberg till endokrinologiska mottagningen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där fick hon beskedet att hon hade sköldkörtelcancer.

– Min reaktion var: Jag kan inte ha cancer nu. Jag är gravid!

En tid innan hade Anettes pappa berättat att han var sjuk i struplockscancer med utomordentligt dålig prognos. Både hon och pappan hade alltså cancer i halsen. Anette hade dock en större chans än pappan, men läkaren ville operera genast.

– Han sa: Du kan vinna det här. Du är ung och frisk för övrigt.

Men varje operation, varje narkos, varje behandling innebar en risk för barnet i hennes mage, för en spontan abort. Hon beslutade sig för att inte bli opererad innan födseln, trots att både maken och läkaren bad henne, vädjade till henne.

Maken Daybis sa: Jag har hellre ett barn och en fru, än två barn och ingen fru. Snälla Anette, operera dig! Men Anette hade bestämt sig. Ingen operation förrän hennes barn hade fötts. Och så blev det, på villkor att tumören höll sig inom uppsatta gränser och inte växte under tiden.

I januari 2016 föddes Isabella under en mycket svår förlossning. Tre månader senare opererades Anette. Tre månader senare var det dags för en ny operation och åtta månader efter födseln inleddes strålning av Anette. Det blev en svår tid. Hon strålades och utstrålade radioaktivitet i så hög grad att det kunde vara farligt för andra. Barnen och sin man såg hon genom sjukhusfönster och när hon till slut fick lämna sjukhuset valde hon att gå, vandra, med pick och pack till det kyffe hon hade hyrt för att kunna undvika familjen ännu några veckor.

Anette Selberg skriver i boken: "Efter åtta evighetslånga dagar hade jag en tid på Jubileumskliniken för att mäta den befintliga strålningen i min kropp. Bara tanken på alla de människor som jag skulle träffa på bussen fick mig att kallsvettas. Jag bytte plats flera gånger för att inte stanna för länge nära en och samma person."

Idag känner sig Anette Selberg stark och frisk – även om det är tre år till hon blir officiellt friskförklarad. Hon är noga med kost och näring och har utbildat sig till fytoterapeut, örtterapeut.

– Jag känner stor tacksamhet mot min kropp. Synd att det ska till en sådan käftsmäll för att man ska förstå meningen, förstå att ingenting är som hälsan och familjen.

Fakta/Sköldkörtelcancer

Vid papillär sköldkörtelcancer är det vanligaste att hela körteln opereras bort. Om cancern har spridit sig till närbelägna lymfkörtlar tas också de bort.

Efter operationen brukar ofta en radiojodbehandling göras. Patienten får inta ett medel som innehåller en radioaktiv isotop av jod. Syftet är dels att slå ut eventuell kvarlämnad normal sköldkörtelvävnad, dels att slå ut eventuella cancerceller som inte kunnat tas bort.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marianne Westin

Ämnen du kan följa