Nej, livet är inte lätt för en Filifjonka

Livet är inte lätt för en Filifjonka. Men som alltid hos Tove Janssons figurer i Mumindalen försonas de – och vi med dem – inför livets besvärligheter.

Recension 12 september 2021 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Filifjonkan som trodde på katastrofer efter Tove Janssons figur. 

Dramatisering: Lucia Cajchanova

Regi: Linda Wincent

Mask, kostym och scenografi: Annika Öhlund

Ljuddesign: Åke Karlsson

Medverkande: Astrid Tägt och Annika Forslund Rimbléus

Lule Stassteater, 10 september på Lillan i Luleå

 

Så sker också när Lule Stassteater spelar upp ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” på Lillan i Luleå. Pjäsen turnerar sen vidare i länet och ut i Sverige ända fram på vårkanten. 

 

När ljuset går upp står hon där, spetsnäst och smal som ett utropstecken med en konisk (och lite komisk) röd kalott och matchande kappa. Hon lyssnar på väderleksrapporten som lovar ljumma vindar över dalen. Men si det får Fru Filifjonk att formligen klättra på väggarna av oro. ”Kan det bli värre? Det måste vara början på en storm!”. Existentiell ångest kramar hennes oroliga själ, en psykiater skulle gå i spinn inom fem minuter av blotta anblicken av Filifjonkan i Annika Forslund Rimbléus starkt fysiska utspel. Det är magnifikt och publiken – barn som vuxna – är med på noterna. 

 

Men så, efter en plötslig självinsikt beslutar hon sig för att bjuda in en vän på en kopp te för att få någon att prata med som kan förstå henne. ”Jag kan ju inte ha det så här längre!”. Sagt och gjort och plats på scen för Gafsan i Astrid Tägts gestalt, som elegant trippar in likt en fransyska på vift. Allt medan Filifjonkan formligen vibrerar av iver att få vräka ur sig sina nojor samt bli förstådd, bejakad, förlåten – vad som helst. Sedd! Men Gafsan vill prata kakor och tvättråd. Det skar sig skulle man väl kunna sammanfatta mötet. 

 

Det är härligt med fysisk teater, rena pantomimen stundtals i Linda Wincents uppsluppna regi. Och scenrummet är helt tomt så när som på en trasmatta. All rekvisita ligger i ljudet i nära samspel med skådespelarnas mimik och gester. Som när gökuret med rytmiska slag dunkar Gafsan i skallen, som när det häller upp te och mumsar snustorra kakor, som när de snubblar över en porslinskatt. Här krävs förstås en finslipad tajming som kommer sitta perfekt efter några spelningar. Skådespelarna glittrade och sög ut det mesta ur sina karaktärer. Scenen när de gnider (!) sig fram bland vitrinskåp i en trång mörk korridor är formidabel. 

 

Så kommer då katastrofen i form av en rejäl storm med blixt och dunder. Allt vräks över ända och det mesta av Filifjonkans sparade släktpinaler går i kras. Och där står hon sen med Gafsan. Befriad. Rofylld. Med fjäderlätta andetag – hand i hand med sin nyfunna vän. Framtiden väntar på dem. 


Ämnen du kan följa
Läs mer!

Musikal om marknadsekonomins magiker Milton Freedman; "Världen brinner och han skålar i champagne för matematikens skönhet"

Se konståkarens magiska tur på Luleås blanka skärgårdsis: "Det vackraste de någonsin sett"

Mogen ungdomsroman tar sårbarheten på allvar

Ny filmfestival arrangeras i Luleå och Arjeplog: "Riktigt roligt"

Man åtalad för grovt barnpornografibrott – åklagaren: "Några av barnen har inte uppnått skolåldern"

Visa fler