Gruvstrejken förändrade Sverige

Gruvstrejken blev en väckarklocka för Olof Palme och dåtidens socialdemokratiska partiledning.

Kiruna kommun 29 november 2019 03:44
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Den  9 december 1969, för snart exakt 50 år sedan, började den stora gruvstrejken i Malmfälten. Det blev en händelse som ruskade om etablissemanget i både politik, fack och näringsliv.

Den vilda strejken inleddes hos morgonskiftet i Svappavaara och spred sig sedan som en löpeld till arbetarna i Kiruna och Malmberget. Som mest omfattade strejken, som pågick till 4 februari 1970, omkring 5.000 arbetare.

Orsaken till strejken var missnöje med arbetsförhållandena – bland annat med arbetsmiljön, inflytandet på jobbet och ett nytt ackordslönesystem. Många gruvarbetare upplevde att de berövats sitt människovärde.

 

Vid en stor demonstration genom Kiruna syntes krav som "Nu eller aldrig!" och "Vi är inga maskiner!". 

"Stämningen var mycket allvarlig. En kvinna sade till mig att det kändes precis som när kriget kom 1939. Det var mörkt och stilla, och ingen visste hur det skulle bli", sa sociologen Walter Korpi när han sammanfattade sin intryck av strejken i en intervju i tidskriften Fokus 2009.

 

50-årsminnet av strejken kommer att uppmärksammas på olika sätt den närmaste tiden. Bland annat arrangerar ABF Stockholm ett seminarium om Kiruna under lördagen. Det är eldsjälen Gunnar Lassinantti som samlat en panel med namn- och sakkunniga för att samtala om dels den stora stadsomvandlingen, dels den stora gruvstrejken.

"Norrbotten behöver synas mera i Stockholm och på riksplanet. Det som händer i Kiruna tilldrar sig stort intresse även bland stockholmare och utflyttade norrbottningar", säger Lassinantti i ett pressmeddelande. Han riktar också ett tack till Norrbottens gille och Tornedalingar i Stockholm som samverkar med bildningsförbundet om genomförandet av seminariet.

 

Utan tvekan finns mycket att lära av det som skedde i Malmfälten denna vinter för fem decennier sedan. Icke minst blev gruvstrejken en viktig väckarklocka för Olof Palme och dåtidens socialdemokratiska partiledning.

En skakad socialdemokrati insåg att den gjort för lite för att förändra maktförhållandena i arbetslivet och att det behövdes krafttag i arbetslivspolitiken.

1970-talet blev därför en period med en rad progressiva arbetslivsreformer. Sverige fick LAS (lagen om anställningsskydd), MBL (medbestämmandelagen), lagen om facklig styrelserepresentation och en förstärkt ställning för skyddsombuden.

 

Alla välkomnade dock inte förändringarna. Inom högern fanns ett starkt motstånd.

I en riksdagsdebatt 2 juni 1976 sågade Gösta Bohman (Moderaternas partiledare 1970-1981) förslaget om att facket skulle få styrelserepresentation i storbolagen.  

”Jag tror inte man vinner mycket på att låta en svetsare delta i beslut som gäller företagets långsiktiga investeringsplaner. Han är inte skolad för så svåra uppgifter. Jag tror att han skulle sova illa om natten”, sa Bohman.  

Nu har det funnits MBL och fackliga representanter i bolagsstyrelserna i flera decennier – och det fungerar utmärkt. Anders Elenius, Pentti Rahkonen och övriga arbetstagarrepresentanter i LKAB:s bolagstyrelse tillför viktiga perspektiv, utan att de för den skull förstör sin nattsömn.

 

Det betyder inte att det saknas problem eller orättvisor i dagens arbetsliv. Men gruvstrejken blev början på en förändring som gjorde Sverige till ett något bättre och mer jämlikt land. 

Den medverkade till att arbetare och tjänstemän fick bättre villkor och mer att säga till om på sina arbetsplatser.

Olov Abrahamsson

Ämnen du kan följa