Det är dags för en förändring i livet.
Jag och min sambo Mathias väntar vårt första barn.
Tankarna snurrar i huvudet. Det känns både läskigt, spännande och helt fantastiskt. Jag tänker på min egen barndom och hur jag vill bli som förälder.
Både jag och Mathias älskar sport. Vi tävlar i allt. När vi var på semester i London slutade det med att hela resan kretsade kring den där pingismatchen som höll på i flera timmar.
Jag vann – men Mathias har en annan syn på saken.
Annars är det vardagliga grejer som vem som hinner först upp i trapphuset och vem som tippar matcher bäst (du är fortfarande skyldig mig hundra kronor för att Tyskland vann fotbolls-VM 2014).
Vi pratar om sport dagligen. Allt mellan och jord. Var det rätt av Hamrén att starta med Marcus Berg mot Belgien och hur ska Vittjärv vinna division 5? Har Börje Salming verkligen blivit sydd med 600 stygn och hur blir det egentligen med den där expanderingen i NHL?
Tanken har därför slagit mig.
Kommer vi att fostra en sportnörd eller vad händer om han, ja, det blir en pojk, inte alls gillar sport?
Jag växte upp med plinget i Tipsextra och pappas hopp om att få 13 rätt. Man sover gott till bruset av fotboll. Farsan, som är född i Jokkmokk, har varit medlem i AIK i över 50 år och jag var inte gammal när jag blev en del av den svartgula familjen. Jag sjöng med i AIK-visorna som spelades i bilen och målade AIK-skyltar på dagis.
Min två år äldre storebror var dock inte lika såld som jag, men jag tror pappa ändå var rätt nöjd med att han lyckats med 50 procent. Vi har alltid fått ta våra egna vägar och jag gissar att det är vad det handlar om.
En annan sak som har slagit mig är hur olika pojkar och flickor blir behandlade från första andetaget. Som om de redan från start är inprogrammerade med intressen. Pojkar blir oftast tidigt presenterade för sportens värld, men inte tjejer.
Förutom AIK har jag också tagit efter min fars yrke som sportjournalist. På 90-talet var han hockeyreporter uppe i Luleå och ibland fick jag och min bror följa med.
En gång kunde bara en av oss följa och valet blev min bror. Jag vet inte om det var på grund av att han var äldre än mig eller för att han är kille.
Jag, då fem år gammal, blev mutad med godis. Men det hjälpte inte. Jag stod i hallen och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Sedan somnade jag ovetandes hur det gick i matchen. Ovetandes hur bra Lars Hurtig var och hur skräckinjagande björngapet vrålade just den kvällen.
Å andra sidan var det nog det som tände elden i mig.
20 år senare satt jag på stolen min far en gång suttit på och skrev rafflande hockeyreferat.
Jag hade en väldigt bra barndom och har allt att tacka min mamma och pappa för. Ja, eller förutom den där balettlektionen ni betalade dyra pengar för och som jag avskydde.
Samtidigt måste man ju testa sig fram för att veta vad man tycker om.
Vi fick möjlighet att hålla på med sporterna vi gillade, utan press eller stress, trots att det kostade tid och pengar.
Att växa upp i sportens värld är en bra uppfostran och något jag tror formar bra människor. Jag kommer absolut uppmuntra mitt barn till idrott, men om det blir badminton, rallycross, hästhoppning, balett eller hockey är inte upp till mig.
Eller om det inte blir någon sport alls.