Johansson: Det är en skam – och en fara för sporten

Krönika Att damerna inte får lika hög bonus som herrarna vid VM-medalj må vara hänt. Att de inte får någonting är dumt. Att förbunds- och landslagsledning gång på gång visar hur lite damerna är värda är en skam – och en direkt fara för sportens framtid.

Under förra veckan granskade NSD och Kuriren villkoren för spelarna i de svenska hockeylandslagen, med utgångspunkt i den orättvisa fördelningen av medaljbonusar för herr- respektive damspelarna. Herrarna får en generös dusör från förbundet, över hundra tusen per spelare, medan damerna får nöja sig med – vem är förvånad – exakt noll kronor.

Olof Östblom, administrativ chef för seniorlandslagen, försvarar sig med ett luddigt resonemang som går ut på att det faktiskt inte finns någon motpart att diskutera frågan med och det finns ändå inga pengar till damernas bonus och det är ändå inte segerbonusar som damerna behöver.

Hängslen, blixtlås och livrem på Östblom, alltså – men han och resterande förbundsgubbar glömmer en sak. Det är inte första gången de gör det och med nuvarande landslags- och förbundsledning skulle det förvåna mig väldigt mycket om det var den sista.

Låt oss prata om värdet av att skicka signaler.

I slutet av mars börjar VM för damer i Plymouth, USA. Sverige möter världseliten – men gör det utan sin bästa back och sin kanske största ledare. Emma Eliasson och Jenni Asserholt får inte vara med eftersom de uttryckt sitt missnöje med förbundskapten Boorks ledarskap och spelsystem. Har de varit öppet kritiska i media? Nej. Har de gått omkring och spottat gift i omklädningsrummet? Nej.

De har svarat på en intern utvärdering som förbundskaptenen själv tagit initiativ till.

Eftersom Boork inte gillade svaren fick de i förlängningen lämna landslaget.

Förbundets signalspråk är tydligt. Är du kvinnlig ishockeyspelare är du värd mindre än dina manliga motsvarigheter. Du ska sitta ner i båset, du ska hålla käften i omklädningsrummet och gud nåde den som vågar ha en åsikt om den uråldriga, omoderna, defensiva ishockey som faktiskt spelas i Sveriges representationslag.

Det här är inte bara ett ålderdomligt sätt att se på kvinnliga idrottare – det är dessutom direkt skadligt för framtiden.

Jag hade ett ärende på ishallen här i Luleå för några dagar sedan, och när jag klev in genom dörrarna möttes jag av en sällsam syn. På ett måttligt rakt led kom tioåriga flickor med sina käraste ägodelar i händerna: Sina hockeyklubbor. De följdes av trunkbärande föräldrar med trötta ögon, men tjejerna sken som om de uppfunnit elden istället för att träna hockey. Det där reagerade jag på, för när jag själv spelade – herregud, det räcker att gå tillbaka tre år – fanns det inte en chans att jag skulle ha fått se samma sak.

De där tjejerna existerade nämligen inte då.

De har skapats av starka, modiga, frispråkiga förebilder som förvisso inte tjänar lika mycket som sina manliga motsvarigheter – men klubben de spelar för är oerhört noggrann att visa hur mycket de betyder ändå.

Det går att lära sig något av det där.

Om man vill.

Tänk vad enkelt det skulle vara för hockeyförbundet, för förbundskaptenen, att säga "fasen, här gjorde vi fel, låt oss rätta till det. Klart att både Emma Eliasson och Jenni Asserholt ska vara med i ett svenskt landslag, klart att tjejerna också ska premieras om de står för framgångar som faktiskt gynnar svensk ishockey. Klart de ska ha en slant – och den kommer att bli större i takt med att våra samarbetspartners förstår det vi alltid vetat: Att de här spelarna är några av de mest seriösa och drivna idrottarna i vårt land."

Tänk vad enkelt det skulle vara att skapa samma framåtanda på ett nationellt plan som Luleå Hockey/MSSK skapat på det regionala.

I min värld är det självklart att ett landslag ska vara både skyltfönster, ledstjärna och pr-maskin. Ett landslag ska spela attraktiv ishockey, ett landslag ska gå i bräschen för ett modernt synsätt på sin sport, ett landslag ska våga föra diskussioner och utforma ett spel och en utmaning som både spelare och ledare känner sig bekväma med.

Under nuvarande ledning – och det ansvaret delas definitivt av både Leif Boork och hans chefer på förbundet – har det snarare förvandlats till en gammaldags, gråmelerad lägerskola. På dess portar kan unga talanger läsa texten: ”I som i ishockey inträden – låten hoppet fara”.

Tror ni kanske att de talangerna väljer fotboll istället? Där starka kvinnor premieras, inte bara monetärt, där folk får ta plats, sticka ut och faktiskt föra diskussioner? Det tror jag också – och det gör mig både ledsen och förbannad.

Vi har skickliga, drivna och oerhört kompetenta damer i Sverige men jag ser egentligen noll lust eller vilja från förbundshåll att lägga kraft, energi och kompetens på att utveckla den.

Det är en skam.

 
 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
Skicka in ditt klipp – tävla om fina priser!

Sport

  • Lokal sport
  • TT-sport

100 PROCENT LULEÅ HOCKEY