I onsdags meddelade Luleå Hockey/MSSKs stjärnback Emma Eliasson att hon lägger skridskorna på hyllan. Nu berättar hon om tiden efter beslutet.
– Det har varit som en baksmälla, lite grann. Beslutet var redan taget, men berättandet var faktiskt jobbigt. Att sätta ord på sina känslor gör de mycket mer påtagliga. Det är sorgligt, säger Eliasson.
För ungefär ett år sedan petades Eliasson från det landslag som hon varit en självklar del av sedan mitten av 2000-talet. Men egentligen tidigarelade bråket mellan henne och förbundskapten Leif Boork bara hennes avsked till hockeykarriären. Eliasson är 27 år och i Sverige är det ovanligt att damer spelar mycket längre än så.
– Jag har tänkt jättemycket på det där, det finns ganska många saker som går att göra för att förbättra situationen för spelarna och få dem att fortsätta längre. Som det är nu håller det inte, säger Eliasson, som ser en framtid i bås eller bredvid det när karriären nu är över.
– Om jag blir tränare, eller något annat, för damer så kommer jag definitivt att anpassa mig mycket med människorna bakom gallret. Det ska vara jävligt individuellt. Vilken belastning ligger spelaren på – både hockeymässigt och utanför isen? Tjejernas liv måste balanseras upp mycket bättre, jag tror att det kan ge väldigt positiv effekt.
I höstas smällde Sundsvalls lagkapten Beatrice Johansson in i väggen efter att ha jonglerat både heltidsarbete och elitsatsning. Johansson berättade om sina problem och tyckte det var konstigt att inte fler damhockeyspelare brutit ihop. Eliasson håller med.
– Det är ett tecken på att det är sjukt drivna tjejer som håller på, vi vill ju göra det här och går med på det. Men då kommer det också att gå så här – för det nöter på en, säger Eliasson.
Sanningen är att det inte finns något alternativ för den stora merparten. En viss del av landslagsspelarna får SOK-stöd för sin satsning – 36 000 kronor utbetalt två gånger per år – och en ännu mindre del får ekonomisk ersättning från sina respektive klubbar. De svenska damer som har det bäst tjänar 10-12 000 kronor i månaden på sin idrott – och de är i väldig minoritet, till och med i landslaget.
– De allra flesta måste jobba, många måste jobba heltid. Dessutom går det sällan att fixa ett jobb själv, med tanke på att du aldrig kan jobba helg och att du dessutom måste vara borta tio dagar i månaden, säger Eliasson.
Samtidigt ska de bästa spelarna dels genomföra en full elitsatsning i sina klubblag, dels vara på plats under samtliga läger och samlingar som Damkronorna genomför. Det handlar om 90 dagar med landslaget, ungefär samma mängd som herrarna har, men med en ganska avgörande skillnad. Tre Kronors trupper ser alltid annorlunda ut. I Damkronorna är det ständigt samma spelare, med ett par undantag, som blir kallade.
– Det är samma platser, samma människor på samma positioner. Klart att det nöter på en, det känns ju som att man bara står och stampar på samma ställe.
Så, hur löser man den omöjliga ekvationen? Enligt Eliasson finns det två verktyg som går att använda.
Den första: Mer pengar till fler spelare som i så fall kan klara sig med utan jobb.
– Det är ju ett alternativ. Det skulle vara det snabbaste och effektivaste sättet, men det kräver ju att också att det både finns pengar och en vilja att satsa dem på oss. Jag tror det blir svårt, säger Eliasson.
Kan klubbarna göra mer, betala er högre löner?– Jag har svårt för att kräva att man ska ta herrarnas pengar och ge till oss i rättvisans namn. Det är en trevlig tanke, visst, men det rättvisa är ju att vi tjänar i paritet med vad vi drar in till klubben. Däremot – och här har Luleå varit väldigt bra – är det extremt viktigt att marknadsföring och signalspråk från klubbens sida är rättvis. Det är rätt ände att börja i, där kan många andra föreningar bli oerhört mycket bättre. Man kan inte bara sitta på kontorsstolen och säga att ”äh, det är ändå ingen som kommer på damernas matcher”.
Den andra: Färre landslagssamlingar.
– Jag förstår grejen med samlingarna. Ju mer vi tränar, desto bättre bli vi – men det finns en okänd faktor i den där ekvationen också. Den där teorin stämmer ju bara om spelarna inte är för slitna för att göra något vettigt av samlingarna.
Och färre dagar med Damkronorna skulle hjälpa mot det?– Jag tänker så här: Om landslaget sänker sin belastning så kanske rent av verksamheten blir bättre. Tjejerna blir helare, fräschare, mer motiverade och gör mer av samlingarna när de väl kommer dit, säger Eliasson, som tror att den höga belastningen stjälper mer än den hjälper.
– Jag är säker på att det finns många tjejer som är nöjda med att komma till en samling, att bara delta – och det där syns till och med på VM. De är så jävla less i slutet av säsongen att de bara spelar av matcherna. Jag tror att färre landslagsdagar skulle ge en positiv effekt.
Den höga belastningen från landslagshåll har i stort sett varit likadan sedan Eliasson debuterade i Damkronorna. Men samtidigt har situationen utanför landslaget förändrats markant.
– På den tiden spelade vi bara 14 matcher i grundserien och det var ärligt talat si och så med klubbarnas verksamhet. Jag kan förstå att förbundet tyckte att man behövde hålla koll på oss. Nu spelar vi 36 omgångar och klubbarnas verksamhet är mycket bättre än för bara fem-sex år sen, säger Eliasson.
Det rimmar illa.– Ja. Jag undrar om de på förbundet ens tänker på det här.
Tror du att de gör det?– Nä. Det tror jag faktiskt inte.