"En precisionsidrott"
Stenkastning är en sak. Kasta varpa är betydligt svårare än så. Framförallt att få skivan att stanna där den landar.
MITT I PRICK. Det gäller att komma så nära pinnen som möjligt. Här har Kristina Eriksson till och med slagit omkull pinnen.Foto: JOSEFIN WIKLUND
Foto: Josefin Wiklund
Helst skulle stenen ha ett urtag i kanten för pekfingret, och genom att i utkastet bromsa lite med detta finger så fick man varpan att rotera, och därmed lättare stanna där den slog ned.Med tiden byttes stenvarporna, som lätt gick sönder, till stor del ut mot metallvarpor bestående av en zink och aluminiumlegering i olika vikter mellan två och fyra kilo.Med åren har också sporten blivit både en trevlig motionsform och familjeidrott, och samtidigt utvecklats att bli en spännande tävlingsidrott.I Norrbotten har sporten fört en tynande tillvaro på senare år sedan Hedens IF, som höll varpaflaggan högt ända fram till 1997, då sporten dog.- Tyvärr blev det så. Sverige är avlångt, och när närmaste klubben låg 60 mil bort i Sundsvall (Kovlands IF), då blev våra tävlingar bara som KM och det håller inte i längden, säger eldsjälen Kristina Eriksson som är uppvuxen i Bodsvedjan, sitter i styrelsen för Svenska Varpaförbundet, och har SM-guld både individuellt och i par på meritlistan.Nu har Kristina och ett trettiotal andra varpaentusiaster i stan varit med om att bilda en ny klubb "Varpa i Boden", som satsar hårt och som nästa år ska arrangera USM på Kvarnängen, och som i framtiden drömmer om att vara värdar för stora SM. Senast en sådan stortävling avgjordes i länet och Boden var 1968.Varpagänget gläds över ett fint samarbete med kommunen och hoppas framöver få en mer central plats i staden att utöva sin sport på.Tyngre stenar till grabbarna
- Det skulle ge oss chansen att utvecklas ännu mera och hitta nya ungdomar till vår sport, säger Kristina som dock redan nu har medlemmar i alla åldrar.Den allra yngsta varpatjejen i Boden är 4-åriga Tilde Eriksson, som är brorsdotter till Kristina, och väldigt duktig.Sedan länge, och även nu, bedriver Boden-klubben sin träning på gräsytan intill S3-området. Där finns en tufsig grå kur, där klubben förvarar sina varpor, och det var där jag fick gå in, och välja mig en varpa inför kvällens övningar.Jag valde en metallklump av mellanstor sort Jaja, den var av den storlek som tjejer har när de tävlar...De tunga grabbarna, Lars Nilsson och Martin Simu, som var med på den stolta Heden-tiden, håller sig med betydligt tyngre stenar (4 kilo). De kastar också på längre avstånd.Bra utbildning
- Håkan, det är här du ska kasta.., hojtar Lars glatt och pekar 20 meteravståndet, när jag börjat öva på 15 och 12.Jag får också pekpinnar när jag, likt en yster kalv på grönbete, genar lite över banan och inte ser mig för. Det är viktigt att hålla koll för att förhindra olyckor.Men jag tar sats, och kommer nästan fram till pinnen på det långa hållet, men nöjer mig fortsättningsvis med de kortare kasten där jag får förnämlig utbildning av Kristina Eriksson och Kerstin Simu, som varit med länge och är mycket duktiga kastare. Kristina tävlar den här säsongen för Frölunda, dit hon gick när Heden la ner.Nästa säsong ska hon vara tillbaka i moderklubben i Boden, som då kan mönstra ett damlag av högsta klass.- Då ska vi vara med och kriga om lag-SM-guldet, som är det enda guld jag saknar, säger Kristina som förutom Kerstin också har Camilla Ahlström och Pernilla Wallin i laget.Krävs mycket
Under träningen upptäcker jag snabbt att varpa inte är någon "grillek", som många vill hävda. Nej, här handlar det om en krävande precisionsidrott, som i sin tävlingsform kan vara riktigt grym.- Då gäller det att palla för en hel dags tävlande i vilket busväder som helst. Vi börjar 07.30 och tävlar till 19 på kvällen utan uppehåll, och då krävs både styrka, teknik, uthållighet, kondition och även mental styrka, lovar Kristina Eriksson.Själv känner jag att axlar och armar inte alls är vana vid varpa-kaströrelsen, som delvis liknar den i bowling. Jag får snabbt ont i en axel och även i grenen känner jag stickningar."Riktigt roligt"
Inledningsvis prickar jag målstickan i flera kast. Jag får till och med beröm av Kerstin och Kristina.Men kasten är en sak. Det svåra är att få varpan att stanna när den landar, och inte sticka iväg en bit från pinnen, som den gjorde i merparten av mina kast.För det krävs en rotation av metallklumpen, som man får genom att släppa pekfingret sist.Och jag erkänner: Jag fick aldrig till den koordination av fingrar och kaströrelse som är nödvändig för ett bra resultat. Men kanske går det att träna upp, även för en komplett nybörjare som jag.Kul var det i alla fall. Riktigt roligt, och jag rekommenderar verkligen intresserade att söka sig till S3 tisdag och torsdagskvällar."Gäller att pricka pinnen"
Kerstin Simu berättar vad som är tjusningen med sporten.- Spänningen, och den utmaning det är att hålla stilen under en hel tävling. Alla kan nog, som i bowling, få till en och annan träff. Men det gäller att pricka pinnen, eller att ligga i närheten av den under en hel dag... Jag lovar, det är en helt annan sak.Och visst förstår jag.Själv höll koncentrationen i sådär fyra, fem kast.Men jag har testat varpa, och kanske var det inte heller sista gången.
Så jobbar vi med nyheter