I media och litteraturen har det genom åren skrivits om det finska vinterkriget och om begreppet "sisu" som gjorde det möjligt för ett litet land att undre tre månader prestera ett så hårt motstånd mot en stormakt att man bevarade sin självständighet och slapp dela de baltiska staternas öde att bli tvångsanslutna till Sovjetunionen. Man hävdar ofta att det var det finska folkets sisu som räddade landet från ockupation. Sanningen är nog emellertid att det inte var någon mystisk egenskap som bara den finländska nationen besitter som räddade Finland 1939-1940 utan det faktum att landet stod enat mot angriparen.
Otto Ville Kuusinen i Terijoki och hans marionettregering av samarbetsmän vann inget förtroende hos det finska folket som i stället valde att lägga gamla oförrätter från inbördeskriget 1917-1918 åt sidan och kämpa mot den gemensamma fienden. Trots desinformation och propaganda från sovjetisk sida trodde det finska folket på sin sak och lät sig inte påverkas till att ge upp.
Vad var det då som möjliggjorde denna enighet och militära framgång mot en överlägsen fiende?
Den militära framgången berodde utan tvivel på stark vilja och god utbildning i att försvara hemlandet samt på att man inte försökte bekämpa stormakten med stormaktens medel utan på det lilla landets villkor. Enigheten i landet är lika enkel att förklara. Alla medborgare var delaktiga i uppgiften att försvara landet. Var och en bidrog på sitt sätt. Lottor och luftbevakare var lika viktiga som arbetare och bönder på hemmafronten och soldaterna i skogarna och karelska näsets skyttegravar. Hela befolkningen kände att de hade en uppgift, att de behövdes och kunde göra en insats på samma sätt som de visste att de inte fick svika sina landsmän genom att lyssna på och sprida desinformation och propaganda. Nationen stod på detta sätt enad och kunde inte fås på fall genom att befolkningen skulle ha gett upp inför den till synes hopplösa uppgiften att stå emot stormakten.
Skulle Sverige kunnat stå emot ett anfall på samma sätt som Finland gjorde den gången? Kanske, men det kan vi ju bara gissa om.
Helt klart är emellertid att försvarsplaneringen under totalförsvarets tid gick ut på att göra vårt land så kraftfullt militärt att ingen skulle anse förlusterna värt att angripa oss och så starkt ekonomiskt och psykologiskt samt avseende civilförsvar att vi inte skulle tvingats vika ned oss därför att vi inte kunde ta hand om vår egen befolkning.
Förutsättningen för detta folkförsvar var att alla medborgare kände delaktighet i uppgiften att försvara landet något som säkerställdes genom allmän värnplikt och totalförsvarsplikt. I den svenska sisun ingår, liksom i den finska, förmågan att göra sitt bästa inför svåra utmaningar och acceptera uppoffringar så länge alla är delaktiga och gör sitt.
Om någon del av befolkningen skall dra hela lasset eller om inte alla är med och kämpar för landet, var och en på sitt sätt, kommer detta att leda till splittring och till att vi faller till föga. Det är därför av största vikt att Sverige snarast inför inte bara en värnplikt till namnet utan en allmän totalförsvarsplikt för att återskapa den viktigaste delen i totalförsvaret, vår sisu - viljan att aldrig ge sig.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/Männikkö