En ojämlik och segregerad skola leder till att de elever som misslyckas får betala ett mycket högt pris. Ett pris som leder till sämre arbetsmöjligheter, utvecklingsmöjligheter, sämre livslång hälsa och utanförskap för den människan.
Ojämlikheten har ökat drastiskt och konsekvenserna för varje elev som misslyckas är politikernas ansvar.
Både den nuvarande regeringen och den föregående regeringen har fört en politik som har ökat segregationen.
För fem månader sen presenterades den senast Pisa-rapporten som visar att kunskapsresultaten i den svenska skolan äntligen vänder uppåt.
Det är glädjande för rektorer, lärare, elever och skolpolitiker.
Men skolan blir alltmer ojämlik, med kraftigt ökande kunskapsklyftor. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher besökte nyligen Sverige och påtalade återigen hur viktigt det är för Sveriges del att komma åt problemen. Han lyfte särskilt frågan kring de allvarliga konsekvenser och ett livslångt utanförskap som ett misslyckande i skolan medför. Det är ett högt pris elever som inte lyckas får betala.
Han menar att de verktyg som den svenska staten har att tillgå är långt ifrån tillräckliga, i synnerhet det fria skolvalet gör att Sverige hamnar i en svår situation. De åtgärder som utbildningsminister Gustav Fridolin presenterar, hans så kallade färdplan med mer resurser och fler behöriga lärare är långt ifrån tillräckliga. Det som nu till stor del avgör hur skoltiden blir är vilken familj du växer upp i.
Skillnaden i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund växer dramatiskt.
Ett av skolans absolut viktigaste uppdrag är att kompensera för social bakgrund.
Detta uppdrag har skolan misslyckats med! Segregationen har istället ökat.
Likvärdigheten har försämrats och det är ett högt pris att betala för de som misslyckas. Ett utveckling som vi aldrig kan acceptera.
Svenska elevers läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap har stärkts, men både Pisa-studien och Timms 2015 som kom i slutet av november förra året, visar att gapet mellan elever från socioekonomiskt svaga respektive starka hem ökar kraftigt.
Skillnaderna mellan olika skolor ökar och klyftan mellan lågpresterande och högpresterande ökar dramatiskt. Klyftorna växer och uppväxtförhållandena påverkar skolresultaten mer än in övriga OECD länder.
Det här är en mycket oroande utveckling som måste tas på allvar.
Det finns ett stark samband mellan resultat och varje elevs hemresurser. Det handlar om föräldrarnas yrkesstatus och utbildningsnivå. Det handlar om tillgång till böcker, tidningar och internet, samt eget skrivbord och eget rum.
Enligt Skolverket så kan de socioekonomiska skillnaderna bara till viss det förklaras av den ökande invandringen. Om man bara analyserar elever med svensk bakgrund, ligger skillnaderna forfarande högt över OECD-snittet.
De sociala skillnaderna i skolan har ökat kraftigt. Det är en del av hela samhällets utveckling, skillnaderna i samhället har ökat.
Vi måste våga se och diskutera dessa klasskillnader i skolan.
Utvecklingen är oerhört bekymmersam och skolans kunskapsresultat som ger glädjeskutt för skolpolitiker är ju bra, men det överskuggar debatten om den här negativa och allvarliga utvecklingen. Det är oerhört viktigt att samhället tar ansvar för att alla skolor kan erbjuda en likvärdig kvalité, i undervisning, klasstorlek, tillgång till specialpedagog och välutbildade lärare.
Det fria skolvalet ger dessa effekter, skolorna blir mer segregerade och blir inte den mötesplats mellan olika elever från olika grupper och klasser som den är avsedd att vara.
Alla har inte möjlighet att välja bra skolor. Det är i första hand högutbildade och välbärgade föräldrar i starka områden, som tidigt, kanske redan när barnet föds, ställer barnet i kö till attraktiva skolor.
Barn från sämre lottade områden eller nyanlända som inte har en chans att ställa barnen i kö, hamnar i sämre skolor med sämre förutsättningar.
Skolan har marknadsanpassats, eleverna blir varor. Där är det de duktiga eleverna utan problem som är mest attraktiva, de kosta minst och ger hög avkastning.
Med kontroller ska vi skapa likvärdighet och kvalité på skolmarknaden, heter det.
Det är inte möjligt! Det är alldeles uppenbart att det inte går att beskriva skolor där vinstintresset kommer i första hand.
Det skapar förutsättningar för ojämlikhet.
Elitskolor, marknadsorienterade skolor och marknadsutsatta skolor.
Det fria skolvalet skapar en social hierarki.
Det bidrar till skillnader mellan skolor och utbildningar.
Resurser mellan skolor fördelas ojämlikt. Fördelningen av duktiga lärare och andelen elever med olika typer av problematik blir skev.
Senaste Pisa undersökningen visar att skillnaderna mellan skolors resultat ökat och blivit dubbelt så stor som 2006. Skolans uppgift att kompensera mellan olika gruppers förutsättningar har kraftigt försämrats.
Idag är vi sämst i Norden på att ge ungdomar en likvärdig utbildning. Skillnaderna förstärks och är mycket större i högstadiet än i lågstadiet. Barn till lågutbildade föräldrar går på universitet och högskola i mycket mindre omfattning än barn till högutbildade föräldrar. Var femte ung med lågutbildade föräldrar går vidare till högre utbildning medan fyra av fem med högutbildade föräldrar läser vidare. Inom forskarutbildningen är skillnaderna ännu mera markanta. Investeringen i våra barns och ungdomars kunskaper är den allra viktigaste investeringen vi kan göra.
Att ge varje människa en likvärdig chans att få bra utbildning och bli det bästa man är ämnad att vara och nå sina drömmar, är en rättighet i ett gott samhälle.
Vi har all anledning att diskutera den här bekymmersamma utvecklingen och fatta kloka politiska beslut som ger alla elever rätt till en likvärdig och jämlik skola.
Den förra regeringen och nuvarande regering har inte fört en politik som som främjar och stärker jämlikhet och likvärdighet. Det är inte ansträngningar och lika villkor som avgör om du lyckas i skolan utan vilken familj du växer upp i.
Katarina Burman (V)
gruppledare Kalix