Svensk säkerhetspolitik har under 1900-talet fungerat, Sverige har klarat sig från krig. Kriget var visserligen nära under båda världskrigen och vissa menar att Sverige genomförde brott mot neutraliteten då man tillät den så kallade permittenttrafiken, men politiken fyllde sitt syfte.
Politikerna inom Alliansen verkar ha drabbats av panisk rädsla för Ryssland efter USA:s Natoambassadör Douglas Lutes besök i Stockholm den 9 juni. Retoriken från Nato representanter och Natopositiva partier är överrensstämande. Ryssland är det stora hotet, endast Nato kan rädda lilla Sverige. Men det kräver ett omedelbart medlemskap.
Ett medlemskap i Nato, skulle åtminstone på pappret, ge Sverige en trygghet. Men ett medlemskap innebär också skyldigheter. Alliansen, med Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) i spetsen, beskriver hur Nato kommer att rädda Sverige om ryssen kommer. Vidare påstår man att Nato är vår hemförsäkring. På känslomässigt styrda beslutsgrunder planerar Alliansen att lägga fram ett krav på medlemskap i Nato. I sin överdrivna skräck för ryssen, missar Alliansen att ett Natomedlemskap också innebär skyldigheter. Som medlem i Nato kommer svenska unga män och kvinnor vara tvungna att riskera sina liva långt bort från Sveriges gränser. Som medlemsland i Nato förväntas man delta i Natos insatser. En alliansfri stat beslutar själv om vilka insatser man vill engagera sig i. I en debattartikel (Expressen den 2/9 2015) menar Leif Pagrotsky (S) att ett medlemskap i Nato skulle öka risken att bli indragna i krig.
Försvarbudgeten har sedan 1980-talet stadigt minskats, 1979 anslog dåvarande regering 3,1 procent av BNP (bruttonationalprodukten) till Försvarsmaktens verksamhet. År 2012 är den siffran nere på 1,2 procent av BNP. Alliansens övertro på att Försvarsmakten blir billigare efter ett medlemskap slår Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen ner direkt. Rasmussen menar att inom Nato är målet att ett medlemsland ska lägga två procent av sin BNP på försvaret.
Media rapporterar om en ökad verksamhet i Östersjön, både till havs och i luften, från Ryssland. Men sällan ser man artiklar som beskriver Natos ökade verksamhet i samma område. Ur ett ryskt perspektiv kan man tro att ett Svenskt medlemskap i Nato uppfattas provaktivt och hotfullt. Alliansen verkar helt ha missat detta då man låtit känslor styra i stället för rationalitet. Detta faktum skrämmer mig.
En önskan om rationellt tänkande som beslutsgrund och en blick i backspegeln. Svensk säkerhetspolitik har fungerat och fungerar redan som en försäkring, det vill säga en försäkran om fred och frihet.
Andreas Nilsson