Jag börjar grina, när jag hör att Svartöstadsskolan hotas av nedläggning. Denna smörkulegula träkåk där jag själv gick de fyra första åren innan läroverket i Luleå. Jag kommer ihåg bokstavsbilderna vi fick måla. Det var inte så länge sedan jag tittade in genom fönstret och inbillade mig att de fanns kvar.
Nu finns ungefär 80 Svaröstadsbarn kvar men hur länge med sina teckningar och liv.
Det är inte bara den skolan som är hotad utan även Kykbyskolan i närheten av Hägnan där min lekstuga finns.
LKAB har jag översatt till Leka Kan Alla Behöva.
Det finns en mjukstart i livet som inte bara handlar om pengar och effektivitet utan att få växa i lagom takt.
Den gula skolan har varit en sådan boning att långsamt få växa till en vuxen människa. Åtminstone halvvuxen.
Av den varan är det nog illa ställt bland de styrande i staden. Niklas Nordström och Yvonne Stålnacke med flera.
Släng inte ut oss Svatöstadsbarn i större klasser och skräniga miljöer. Det kommer tids nog. Hoppas att ni i ert stora bestämmarhus har litet tussilagos om vårarna och försöker bevara dessa små gula trähus för undervisning och som språngbräda ut i livet.
Bästa bestämmare jag vill sluta grina nu!
Snälla!
Staffan Westerberg,
Svartöstadsbarn