De senaste månaderna har krisen i mjölkindustrin uppmärksammats flitigt både på nyhetsplats och i debatten. Debattörerna anser att visioner saknas och att det politiska ledarskapet brister.
För varje år blir antalet mjölkproducenter allt färre i Norrbotten och efter det senaste årets fallande priser talas det om en mjölkkris. Samtidigt som det finns en överproduktion minskar också efterfrågan. Enbart utifrån sitt bidrag till jobb och skatteintäkter är nedläggningarna inte särskilt allvarliga; eftersom branschen är kraftigt subventionerad skulle det kanske till och med kunna bli en vinst för skattebetalarna.
Behovet av politiska åtgärder motiveras i stället främst av att mjölkindustrin bidrar till självförsörjningen av livsmedel och till möjligheten att hålla glesbygden levande. Eftersom en stor del av de djur som slaktas kommer från mjölkproduktionen är "mjölkkrisen" också en "köttkris". Ett annat mindre välbetänkt men ändå framträdande motiv är också, vill vi påstå, nostalgi och lantbruksromantik. För något måste det väl vara som gör att inte ens våra politiska beslutsfattare tycks förmå att se förbi mjölken och blicka framåt?
Landstingets regionala beredning presenterade nyligen sin rapport om länets livsmedelsproduktion. I stället för att se behovet av en omställning stirrar den sig blind på vilken produktion som är viktig i dag. Detta kan förefalla mindre förvånande med tanke på att arbetet bland annat skett i samtal med kött- och mjölkproducenter och att beredningen till och med arrangerade en konferens tillsammans med branschorganisationen LRF.
Problemet är dock att beredningen därefter inte höjde blicken för att skåda utvecklingen i ett samhällsperspektiv.
Vad rapporten och det politiska samtalet i länet saknar är förslag för hur politiken kan underlätta omställningen från kött- och mjölkindustrin till annan livsmedelsproduktion. Idag har vi i länet jordbrukare som odlar potatis, rovor, grönsaker, spannmål, bär med mera. Om vi vill ha ett hållbart jordbruk i Norrbotten bör vi stötta dessa producenter och satsa på att utveckla fler produkter och på förädling av livsmedel.
Eventuellt kan det också behövas insatser för att bevara den biologiska mångfalden i de öppna naturbetesmarkerna när mjölkindustrin avvecklas. Det kan ske genom exempelvis hästar, får eller andra djur som inte behöver bytas ut var tredje år för att de mjölkas sönder i industriell produktion. Som redan påpekats av bland andra Elin Röös på SLU (DN 6/3) vore det ett betydligt mer effektivt och klimatvänligt sätt att skydda den biologiska mångfalden på än att försöka bevara mjölkfabrikerna.
Om komjölken ersattes av mjölk baserad på exempelvis havre skulle mycket vara vunnet både för miljön, folkhälsan och inte minst för de kor som idag står fastbunda i trånga spiltor eller är instängda i betongbunkrar. Nyttjandet av djurs kroppar för livsmedelsproduktion är globalt sett en av de allra största källorna till utsläpp av växthusgaser, vattenbrist, antibiotikaresistens och regnskogsskövling. Med dessa faktorer i beaktning är det därför glädjande att konsumtionen av havremjölk ökar i Sverige. Hur långt maten har transporterats har i sammanhanget en helt marginell betydelse, men landstinget bör naturligtvis ändå ta ansvar för att länets producenter får förutsättningar att följa med i omställningen.
Den idylliska bondgården med välmående kor och bönder som arbetar i lugnt tempo är en nostalgisk dröm. Det är dags att hyfsa till debatten och landstingspolitikerna måste börja agera mer proaktivt istället för att bara förskräckas inför framtiden.
Josefine Jönsson
Magnus Gunnarsson
Djurens Rätt Boden-Luleå