Skulle Ulf Kristersson kliva fram och öppet kandidera till partiledarposten i Moderaterna efter Anna Kinberg Batra, som avgick föra veckan? I sådana fall, skulle han samtidigt presentera delar av en programförklaring som kan staka ut kursen framåt?
Det var frågor som man på fredagen kunde vänta sig att få svar på efter att hela fyra moderata länsförbund nominerat Ulf Kristersson som ny partiordförande. Och den som hade sådana förväntningar fick dem nog infriade också.
Tystnaden är bruten. Inför Moderaternas extra stämma den 1 oktober då en ny partiordförande ska väljas har hittills inte bara en, utan två kandidater – Mikael Odenberg och Ulf Kristersson – öppet anmält att de står till valberedningens förfogande. Ingen annan kandidat än Ulf Kristersson har emellertid fått någon nominering. Eftersom att Elisabeth Svantesson, som av många betraktades som den potentiellt starkaste motkandidaten, ställer sig bakom Kristerssons kandidatur är han nu storfavorit till att ersätta Anna Kinberg Batra.
Till valet nästa år lär det inte finnas tid och utrymme för några omvälvande förändringar och drastiskt nytänkande. Men Ulf Kristerssons redogörelse på Facebook ger ändå vissa förhoppningar om att Moderaterna efter många år av pragmatism och övertaktiserande kan vara på väg att skaffa sig ett framtidsprojekt och en ny berättelse.
Även om det är knappt om tid är det viktigt att nästa moderatledare tar valförlusten 2014, då partiet tappade var fjärde väljare, på stort allvar och adresserar de frågor där väljarna anser sig få ofullständiga eller dåliga svar. Då går det inte att ännu en gång komma dragandes med exakt samma kampanj som ledde alliansen till valseger 2006 och hoppas på att väljarna ska komma tillbaka endast på grund av Stefan Löfvens oskicklighet.
Det gäller att visa på vilja till förändring, grundad i en fast övertygelse om vilka principer som ett gott samhälle bygger på. Det gäller att markera att eget arbete alltid ska löna sig. Det krävs ett tydligt fokus på kärnstatens grundläggande funktioner – att försvara Sveriges gränser, skydda medborgarnas frihet och upprätthålla lag och ordning – samtidigt som man vågar vara ärlig med att ”satsningar” på diverse annat prioriteras ned. Det handlar om att stå upp för valfriheten och företagandet i välfärden, samtidigt som man tar kontroll- och kvalitetsfrågorna på allvar. Det gäller att ta matchen i migrations- och integrationsfrågorna – både med de främlingsfientliga och de som förnekar problemen – och peka ut en tydlig färdriktning mot de reformer som krävs för att Sverige i längden ska klara att vara ett öppet och välkomnande land.