Skogsbranden i Västmanland som startade den sista juli förra året var en av de största i Sverige i modern tid. Det faktum att det var valrörelse satte händelserna i särskild politisk dager.
I synnerhet Miljöpartiet ville plocka politiska poänger och kallade till presskonferens i Stockholm för att tala politiska åtgärder medan räddningstjänsten fortfarande kämpade för att släcka branden i Bergslagen. Bland annat föreslogs köp av kostsamma flygplan för vattenbombning.
Hur krisarbetet kan förbättras samt vilka förmågor Sverige behöver stärka diskuteras dock bättre med lite perspektiv än i stundens hetta. Det var därför bra att alliansregeringen å sin sida tillsatte en utredning som skulle utvärdera insatsen och föreslå möjliga förbättringsåtgärder.
I början av året förkortade dock den rödgröna regeringen utredningstiden. Uppdraget kringskars och arbetet med att föreslå förbättringar flyttades från den opartiska utredningen till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. I en interpellationsdebatt i riksdagen (10/2) svarade inrikesminister Anders Ygeman (S) att han inte såg några problem med att en myndighet som var delaktig i krisarbetet nu mer eller mindre skulle utvärdera sina egna insatser. I Skogsbrandsutredningens rapport poängterades emellertid att behovet av åtgärder för att förbättra krisarbetet var så pass stort att utredningen ur ett medborgarperspektiv funnit skäl att framhålla några sådana ändå.
Framför allt betonas vikten av att inte bara upprätta handlingsplaner, utan att de centrala aktörerna såsom räddningstjänst och länsstyrelser faktiskt övar för att kunna samverka. Kritiken riktas också mot lednings- och informationsarbetet. Flera aktörer regerade inte tillräckligt snabbt, utan väntade tills skogsbranden beskrevs som en extraordinär händelse och riksangelägenhet. En och annan lärdom bör också dras från politiskt håll. Stärkt samverkan är nyckelordet – också på internationell nivå – snarare än att Sverige på egen hand ska köpa in dyra vattenbombningsplan.
En fråga som för övrigt inte diskuterats i någon omfattande utsträckning är vilka förväntningar som ställdes på Försvaret i samband med skogsbranden. Försvaret, och Hemvärnet, bidrog i insatsen men med mindre resurser än tidigare, bland annat med färre helikoptrar. Att stödja samhället vid kriser är en del av Försvarsmaktens uppgifter, men av myndighetens hemsida framgår det något anmärkningsvärt att denna uppgift generellt ofta ”löst sig genom att personal vid behov avbryter ledigheter och semestrar för att hjälpa till” (2/7).
Om regeringen har ambitionen att förbättra Sveriges beredskap gällande såväl skogsbränder som andra kriser bör inte minst stärkta resurser till försvaret anslås.