Susanne Backe går längs den steniga stranden vid Jävreån. Hon kikar över vattnet men chansen att få utter finns visserligen men är på dagtid väldigt liten.
– Uttern är ett nattaktivt djur, säger Susanne Backe.
Men spår efter utter är lättare att hitta. Spår i det här fallet är lika med spillning för det är den som noteras när uttern ska kartläggas. Susanne Backe vet var man ska leta. Hon arbetar som biolog på länsstyrelsen Norrbotten och har under den senaste veckan tillsammans med kollega inventerat 131 potentiella utterlokaler längs Skellefte och Byske älvar från norska gränsen och ner till kusten. På 52 procent av dem de hittat spillning. När samma lokaler inventerades på 1980-talet var siffran bara 13 procent.
Länsstyrelsen utför regelbundet inventeringar i slumpvis utvalda vattendrag. Det har förekommit punktvisa inventeringar sedan 1980-talet men sedan 2011 sker det regelbundet.
Totalt inventeras 828 lokaler i länet under en sexårsperiod. Vart sjätte år ska man återkomma till samma lokal för att leta spillning och spår av utter. Än så länge är det glädjande besked.Förra året undersöktes Torne älv och det fanns utterspillning på 34 procent av de inventerade lokalerna.
– Uttrar lämnar helst sin spillning på stenar. De ska gärna sticka ut i omgivningen och vara skyddade, berättar Susanne Backe och pekar på en sten som ligger strax nedanför en bro på Jävrevägen.
En blåsvart gegga i en prydlig hög på toppen av stenen. Susanne Backe erbjuder oss att lukta. Och visst, trots att det inte är dagsfärsk spillning, finns där en aning av en blomdoft.
– En del tycker det doftar som violer, säger Susanne Backe.
Favoritplats för revirmarkering är höga stenar i skyddade lägen. Då spolas inte spillningen bort av regn eller högvattnet.Både honor och hanar markerar sina hemområden och patrullerar dem ofta.
– Det kan vara ett problem för uttern med broar där man tagit bort sten och fundamenten är helt släta. Uttern springer upp på vägbanan för att revirmarkera, säger Susanne Backe.
Varje år lämnas fem-tio trafikdödade uttrar in till polisen i Norrbotten. Susanne Backe uppskattar beståndet i länet till cirka 500 individer och kanske 2-3 000 i hela landet. Numera försöker man förhindra trafikdöden genom att bygga genomgångstrummor med stenar att markera på, sätta upp finsmaskiga viltstängsel och låta stenar ligga kvar där vägar går över vatten. Ett annat hot är felaktiga fällor för till exempel mink.
– En slagfällas öppning får inte vara större än sju centimeter annars kan en utterunge ta sig in, säger Susanne Backe.
Från 1950-talet, när miljögifter som PCB och DDT kom, minskade uttern i hela Sverige och på 80-talet var beståndet som minst. Sen vände det.
Förr jagades uttern hårt för pälsens skull men sedan 1968 är den fridlyst och hör till Statens vilt. Upphittad död utter ska anmälas till polis som i sin tur kontaktar Naturhistoriska riksmuseet som analyserar uttrarna på miljögifter.
Uttern lever i huvudsak på fisk och befinner sig högt upp i näringskedjan, vilket även vi människor gör.
– Genom att mäta halterna av miljögifter i uttern kan man få veta tillståndet i vattendragen, säger Susanne Backe.
– I dag oroar vi oss över ämnen som PFOS som har hittats och dessutom ökar i uttrar från Norrbotten, säger Susanne Backe.
PFOS finns i till exempel impregneringsmedel (som ofta används till fritidskläder), i brandskum och teflon. Forskningen är inte helt på det klara vilken påverkan PFOS har men man har hittat cystor i sädesledarna på utterhanar som har höga halter av PFOS.
– Prover har visat att det är högre halter PFOS i uttrar som lever kustnära där det bor fler människor, säger Susanne Backe.
Karin Nilsson