– Vi har extremt långa väntetider och vi jobbar på och gör vårt bästa – något vi sällan får någon positiv feedback för. Sitter man på 10 000 ärenden, som det har varit, måste man försöka göra så att det blir så rättvist som möjligt, säger Lars Österberg som arbetar med ärendefördelningarna vid Migrationsverket, Region Nord i Boden.

Dagligen får han mejl med hjärtskärande berättelser från gode män och privatpersoner.

– Det är folk som säger att de kommer att dö eller ta livet av sig. Har man en bra dag går det väl an, men har man själv en dålig dag är det inte särksilt kul att höra att någon ska ta livet av sig för att man inte ger dem en utredningstid.

Artikelbild

Vardag på Migrationsverket. En tjänsteman på Migrationsverket, Region Nord, berättar att han i princip dagligen får in e-post från människor som mår dåligt och hotar att ta livet av sig.

Han vet att situationen ser likadan ut i hela landet.

– Jag har personligen fått så många mejl av den typen, så jag har slutat rapportera. Annars hade jag fått ägna stora delar av dagen åt att skriva incidentrapporter.

Förr om åren har Migrationsverket fått in cirka 40 000 ansökningar per år. 2014 var det 90 000 och 2015 var det uppe i 164000 ärenden. Hösten 2016 har det tagit fler beslut än vad någonsin har tagits i svensk historia, berättar han.

– Vi har nästan tredubblat personalstyrkan nationellt sett för att anpassa oss efter antalet ansökningar. Men det tar ganska lång tid innan en handläggare eller beslutsfattare kan "producera" beslut och utredningar i samma takt som en erfaren.

I dagsläget är planen att den stora majoriteten av dem som kom 2015 och våren 2016 ska ha fått sina beslut senast sista augusti i sommar.

–  Men sedan finns det alltid besvärligare ärenden som tar längre tid.

Hur priorterar ni bland ansökningarna?

– Vi har inget förturssystem längre, men vissa typer av ärenden prioriterar vi ändå, exempelvis svårt sjuka.

Problemet i dagsläget är att i prinip alla de som är kvar att utreda mår dåligt, berättar han.

– De som har väntat längst har ju väntat uppemot två år och det är klart att de inte mår bra, det förstår alla och envar. Vi försöker börja med dem som mår alla sämst, som kanske är inlagda eller så. Annars tar vi ansökningarna i kronologisk ordning och jobbar bort så mycket det bara går.

Även asylsökande minderåriga som kan förlora rättsligt på att beslutet tas efter 18-årsdagen prioriteras i möjligaste mån –  men det finns inga garantier för att alla hinns med.

– De allra flesta av de ensamkommande fyller 18 år inom ett eller maximalt två år efter att de har anlänt. Det är i princip omöjligt att hinna med alla innan de fyller 18. Vi har ju inte bara ensamkommande, utan ytterligare ett antal tusen personer som ska utredas.