Det råder ingen tvekan om var Sverigedemokraterna hör hemma på den politiska skalan, skriver Olov Abrahamsson i NSD (6/2). SD är ett ”högerparti”. Som sanningsvittnen använder han ett antal fackliga företrädare han talat med.
Det är en osedvanligt tunn argumentation. Abrahamsson försöker stärka sin tes genom att ge ett antal exempel på när Sverigedemokraterna stött den borgerliga regeringens förslag.
”I skattepolitiken ligger SD nära rege-ringens linje. SD backade upp både bolagsskattesänkningen (16 miljarder kronor) och det femte jobbskatteavdraget (12 miljarder kronor). Det är pengar som hade kunnat göra nytta för sjukvård, skolor och äldreboenden. 28 miljarder kronor motsvarar lönen för många tusen lärare och sjuksköterskor. Men när det kom till kritan valde SD att traska patrull med Moderaterna på skattesänkningsvägen”, skriver Abrahamsson och försöker övertyga dem som överväger att rösta på SD att de gör bäst i att välja Socialdemokraterna.
Hade det i sådana fall inte varit klädsamt om NSD:s politiske chefredaktör berättade för läsarna var S står någonstans i dessa frågor? Socialdemokraterna accepterar ju såväl sänkningen av bolagsskatten som det femte jobbskatteavdraget – pengar som enligt Abrahamssons i stället borde gå till skolor och äldreboenden (vilket dess-utom är kommunala ansvarsområden) ...
Om en röst på Sverigedemokraterna nu är en röst på ”fortsatt högerpolitik” vad är då en röst på Socialdemokraterna?
Det är det ingen som riktigt vet. Något rödgrönt block finns inte längre. Stefan Löfven kan tänka sig att samarbeta med vilket parti som helst förutom (åtminstone än så länge?) Sverigedemokraterna.
Det vore lika enkelt att peka på likheterna mellan SD och Socialdemokraterna som mellan SD och Alliansen. Både S och SD koketterar oblygt med sin folkhemsnostalgi och talar om ett Sverige som gått förlorat. När LO i går gick ut med sin ”egna” politiska plattform inför valet återfanns krav som precis lika gärna hade kunnat föras fram av SD. LO vill till exempel riva upp Lex Laval, återinföra arbetsmarknadsprövningen för arbetskraftsinvandring och begränsa rörligheten av tjänster i EU.
Jag menar inte att Sverigedemokraterna skulle dela fler värderingar med Socialdemokraterna än med något annat riksdagsparti. SD är utpräglat populistiskt. Man plockar av det som låter bra både här och där.
Det stämmer att SD oftast röstat för regeringens förslag. Till skillnad från Olov Abrahamsson tror jag inte att det säger speciellt mycket om vilken sorts parti SD är.
Sverigedemokraterna har medverkat till att fälla den borgerliga minoritetsregeringens förslag vid ett antal tillfällen, men SD har knappast haft något att vinna på en regeringskris. Sverigedemokraternas mål har hela tiden varit att ta sig in i riksdagsvärmen. Väl inne vore det osedvanligt dumt att göra något som kunde riskera att man snabbt åkte ut.
Jag tror inte att Jimmie Åkesson hade velat ha ett nyval. Vem skulle dessutom ha valts till ny statsminister om regeringen Reinfeldt fällts? Mona Sahlin? Juholt?
Fram till i höstas när de rödgröna hjälpte SD att få igenom sin skattepolitik har SD i praktiken inte haft något att säga till om i riksdagen. I partiets klart viktigaste fråga – invandringen – har Sverigedemokraterna varit helt isolerade. Faktum är att Sverige genom Alliansen och MP:s försorg fått en generösare invandringspolitik efter SD:s inträde i riksdagen. Det är inte dåligt. Annat går det att säga om debattekniken på NSD:s ledarsida.